Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 8 april 2009

Mer om Katmandu.

Katmandu, även stavat Kathmandu, (nepali: काठमाडौं, काठमान्डु; newari: यें) är huvudstad i Nepal. Den ligger i Katmandudalen mellan Himalaya i norr och Mahabharat-bergen i syd på 1325 meters höjd över havet, strax sydost om landets geografiska mitt, nära floden Vishnumati. Den har uppskattningsvis 790 612 invånare (2005). Stadens ursprungliga namn på lokalspråket newari är Kantipur. Administrativt är staden del av Katmandu distrikt, som ligger i Bagmatizonen (där staden är huvudort) i Centralregionen. I Katmandudalen, som har 1 912 155 invånare (2006) och en yta på 899 km², ligger även städerna Bhaktapur och Lalitpur.
Katmandu grundlades 723 och var ett självständigt kungadöme fram till 1769 då Shahdynastin erövrade staden och slog samman den med de två andra stadsstaterna i Katmandudalen, Patan strax söder om Bagmatifloden, och Bhaktapur 12 kilometer sydöst om Katmandu. Staden var i flera århundraden isolerad från omvärlden och öppnades inte för utländskt bistånd och immigration förrän på 1950-talet. I staden finns ett antal byggnader som står med på Världsarvslistan.
Turister besöker ofta de gamla delarna av Katmandu, kända för sina buddhistiska tempel och palats, varav många stammar från 1600-talet även om flera förstörts av jordbävningar och förorening. Dessa inkluderar Durbarplatsen, med det gamla kungliga palatset (Hanuman Dhoka), samt Thamel, en samling vindlande smågator med många billiga hotell, små butiker och internetcaféer. Inte långt från Katmandu ligger det populära utflyktsmålet Bhaktapur, en mindre stad med vissa delar bevarade från medeltiden.
Staden ligger på en svårt jordsbävningsutsatt plats och har flera gånger blivit i det närmaste jämnad med marken. Man räknar med att det kommer att komma ett nytt skalv inom kort tid som kommer att få katastrofala följder. Bebyggelsen är låg men är inte byggd för att stå emot jordskalv. Invånarna bor tätt och vattenkvaliteten är bristfällig.

Upplagd av Bengt kl. onsdag, april 08, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)