Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 16 mars 2010

Pajala.

Pajala är en tätort i Norrbotten och huvudorten i Pajala kommun.
Evenemang i Pajala är bland andra Pajala marknad i början av juli och Römppäviikko i slutet av september. Orten har ett volleybollag som under säsongen 2000-2001 spelade i elitserien.

Lars Levi Laestadius bodde och verkade i Pajala Kommun under mitten av 1800-talet. I själva verket var Laestadius residens placerad i nuvarande Kengis, men under 1869 flyttades Laestadius pörte, grav och Kengis Kyrka till Pajala[2].
Orten bombades av misstag av sovjetiska plan under finska vinterkriget, våren 1940, men ingen människa dödades. 134 bomber släpptes, sex byggnader brann ner, och andra skador tillfogades samhället. Endast två personer skadades, båda lindrigt. Sovjetiska officerare inspekterade senare skadorna och Sovjetunionen betalade ut skadestånd för det skedda under 1940. Pajala socken bildades, när 1862 års kommunalförordningar trädde i kraft, en landskommun med namnet Pajala. Ur denna bröts 1870 Korpilombolo landskommun, 1885 Tärendö landskommun och 1914 Junosuando landskommun ut. Vid kommunreformen 1971 återförenades dessa till Pajala kommun. Denna är dock något större än den ursprungliga eftersom Korpilombolo kommun även innefattade delar som 1870 överförts från Överkalix och Övertorneå kommuner.
Det som i dag är Pajala kommun har sedan urminnes tider varit bebott av renskötare. De första tornedalsfinska nybyggarna slog sig ner i kommunens nedre del på 1570-talet. Socknen och kommunen har fått sitt namn efter den mest framgångsrika av dessa nybyggare, birkarlen Lasse Pajanen (död cirka 1600). Redan vid 1700-talets början hade de finska nybyggarna nästan helt trängt undan den renskötande befolkning, som antagligen tidigare fanns inom nuvarande Pajala kommun.
Vid 1600-talets mitt anlades Kengis bruk, något som ledde till en betydande vallonsk och svensk invandring under de följande seklen.
Pajala kommun är en traditionsrik kulturbygd. Norrbottens äldsta brukshistoria finns här, med en järnbruksepok som sträckte sig över nästan tre sekler.
Den tornedalska identiteten har formats i mötet mellan finska, samiska och (i någon mån) svenska kulturtraditioner. Det geografiska läget har sedan länge gjort Pajala till ett naturligt handelscentrum, vilket Pajala marknad med anor från 1700-talet vittnar om.

Upplagd av Bengt kl. tisdag, mars 16, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)