Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 16 mars 2010

Rosvik.

Rosvik är en tätort i Piteå kommun, som ligger där Rosån mynnar ut i Bottenviken. Orten ligger ungefär mitt mellan Luleå och Piteå; E4:an passerar strax väster om orten. De flesta arbetspendlar till någon av de större städerna. Eventuellt kan Rosvik få en tåghållplats när Norrbotniabanan byggs, men detta är under utredning.
Rosvik har en småbåtshamn med tillgång till skärgården; en hamn för lite större båtar finns på Trundön. Bensinmack, livsmedelsbutik (Konsum), bibliotek och kafé med restaurang finns på orten. Rosvik kallas ofta "den ljusa byn vid kusten". Här möts hav och land, skog och äng. Här möts också människor - byn har cirka 2200 invånare i dagsläget. Genom sin natur och sitt gynnsamma läge har Rosvik blivit ett eftertraktat ställe att bo på. Den goda servicen har förstås också bidragit. Man vet att människor har bott i trakterna kring Rosvik i över fyratusen år - stenrösen finns ännu kvar från yngre stenåldern. Byanamnet Rosvik uppkom dock betydligt senare. Första gången det nämndes i skrift var år 1465. Namnet stavades då "Rodzwigh", och tros betyda "den lugna viken".
Så värst lugnt har det dock inte alltid varit. Byn har haft sin beskärda del av sjukdomar, svält och krig. Exempelvis vet man att pesten härjade här 1665. Den gången dog 10 personer. År 1691 var det dags igen - dessutom i kombination med svår missväxt. Resultatet blev 21 döda, och många hemman stod öde. 1600- och 1700-talen var krigiska århundraden för Sverige. Pengar flödade ut ur statskassan för att bekosta olika fälttåg och försvarsanläggningar. Naturligtvis fick också Rosviks invånare vara med och bekosta detta. Dessutom skulle byn tillhandahålla soldater till svenska armén.

Inga kommentarer: