Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 9 mars 2010

Vikarbyn.

Vikarbyn är en tätort i Rättviks kommun. Den är belägen på några kilometers avstånd från huvudorten, vid vägen mot Mora (Riksväg 70). Det är en mycket fin omgivning och med siljan som utsikt.

Jordaboken från år 1539 nämner åtta skattebetalare i "Wijeken". Byns gamla namn var "Viken", ett namn den troligen fått efter den lilla Åkernäsviken.
År 1680 som är den äldsta husförhörsboken i kyrkoarkivet visar att det då bodde över tvåhundra personer i byn, fördelade på 36 gårdar. Samtidigt som folkmängden ökade så ökade även arealen uppodlad jord.
Befolkningen forsatte att öka och marken räckte under 1800-talet inte till för att mätta den växande befolkningen. "Herrarbeten, speciellt i Mälardalen blev vanligt och många invånare emigrerade, främst till Nordamerika men någon även till Australien. Mellan 1866 och 1930 utvandrade drygt 200 personer från Vikarbyn. De gamla gårdarna var byggda i en sluten fyrkant med många byggnader.Vid ett arvsskifte var det vanligt att den timrade parstugan delades. En del flyttades till en annan del av byn och den andra delen fick stå kvar på gården.

I slutet av 1800-talet började byn förändras. Bönderna fick mer betalt för skogsprodukter och pengarna investerades i bättre hus och ladugårdar. Ännu på 1950-talet fanns många kor och hästar på gårdarna.
När järnvägen kom 1891 skedde stora förändringar i byn, sågverk byggdes och flera pensionat öppnades för hitresta turister. Under några årtionden fanns inte mindre än fyra livsmedelsaffärer, flera bagerier, kaféer, blomsteraffär, banker och en mjölkaffär i byn.1961 delades byn, riksvägen byggdes och flera gamla gårdar gick i graven. En ny tid hade inletts i byns historia.
Nya villaområden som Hjortgården och Spelmansgården förverkligade många ortsbors dröm om ett eget hem.Det gamla Turisthotellet fick ge vika för centralt belägna hyresrätter.
En välsorterad matvarubutik som idag även inrymmer Posten och Vikarbyns bystuga är idag allmänna samlingsplatser för byborna.
Bra kommunikationer, en vacker och trivsam byskola, förskola och fritidshem lockar allt fler barnfamiljer till byn.
Den 31 december 2002 var 1 211 personer bosatta i byn.
Fördelningen mellan män och kvinnor är nästan jämn, 608-603. 217 av invånarna är mellan 7 och 17 år.
Byn har 145 fritidshushåll och 50 registrerade företag.

Inga kommentarer: