Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 1 februari 2011

Loke.


Loke, fornnordiska Loki, var enligt Snorre Sturlasson en av asagudarna i Nordisk mytologi, trots att han var son till en jätte. Namnet Loke har ännu, trots många försök, inte tolkats etymologiskt övertygande.


Lokes far var jätten Farbaute och hans mor jättinnan Laufey. Hans bröder var Byleist och Helblinde. Han umgicks länge fritt med gudarna, och ingick till och med fostbrödralag med Oden. Hans jättenatur tog dock till slut överhanden, och i myten om Balders död blir han slutgiltigt gudars och människors fiende; han ligger fången till Ragnarök, då han slipper fri och skall anföra ondskans härskaror. Loke skall då möta Heimdall, som hugger huvudet av honom, varpå huvudet studsar mot marken och blir Heimdalls bane.

Loke är vacker till utseendet, men uppträder ibland som ondskan personifierad och slugast av alla jättar; han är nästan lika psykologiskt komplicerad som Oden bland gudarna. Då han dessutom kan förvandla sig till vad han vill och ändra både gestalt och kön, är han dramatiskt tacksam, så det är inte så konstigt att han, Tor och Oden är de tre vanligaste huvudpersonerna i den nordiska mytologin. Fastän han har räddat gudarna ur många knipor är hans svek mycket större. Det var han som lurade Höder att skjuta Balder till döds med en mistelpil. Som straff blev han fastbunden med sin son Narfes tarmar, som förvandlades till järn, i underjorden på tre vassa stenar; en under skuldrorna, en på hans länder och en under hans knäveck. Skade satte en giftorm ovanför hans ansikte så att den skulle droppa sitt gift i hans ögon, som straff för att han orsakade Tjatses död. Lokes hustru Sigyn står hela tiden med en skål för att hindra ormens gift att träffa Loke. Det sades att när Sigyn tog undan skålen för att tömma den när den blev full, droppade ormens etter på Loke, och då vred han sig så kraftigt av smärta i sina snaror att han framkallade jordskalv.

Loke hade sönerna Vale och Narfe med sin hustru Sigyn. Med jättinnan Angerboda hade han barnen Fenrisulven, som i Ragnarök skall sluka Oden, Midgårdsormen (även kallad Jormundgand), vars etter i Ragnarök skall ta död på Tor, samt dödsgudinnan Hel. Loke blev även, i gestalt av en märr, mor till Odens åttafotade häst Sleipner.
Loke kallades också för:
Lopt ("luftfararen") eftersom han ägde skor med vilka han kunde vandra i luften. Jämför Hermes i grekisk mytologi.
Laufeys son, kenning i bland annat Kvädet om Trym och Loketrätan (Lokasenna).
Vargens fader, i betydelsen att det var han tillsammans med jättinnan Angerboda som framavlade Fenrisulven.

Inga kommentarer: