Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 10 februari 2011

Sju miljarder människor på jorden.

År 2011 överstiger antalet människor på jorden sju miljarder. Klarar vårt klot den belastningen?

Det är kanske en tröst att folk alltid har varit oroade av befolkningstillväxten. Den franske demografen Hervé Le Bras hävdar att demografi ända från början har genomsyrats av diskussioner om världens undergång. Bara några år efter Anton van Leeuwenhoeks upptäckt bedömde Sir William Petty, en av grundarna av Royal Society, att världens befolkning skulle ha sexdubblats före domedagen, som antogs ligga 2000 år fram i tiden. Vid det laget skulle befolkningen överstiga 20 miljarder – fler än jorden skulle kunna livnära, ansåg William Petty. ”Och då ska det enligt de heliga skrifternas profetior bli krig och stort blodbad etcetera”, skrev han.


Hervé Le Bras säger att befolkningstillväxten i sig själv blev ett slags ersättning för apokalypsen, när de religiösa domedagsprofetiorna blek­nade. År 1798 formulerade den engelske prästen och ekonomen Thomas Malthus sin generella befolkningslag, som säger att befolkningen kommer att växa snabbare än tillgången på mat, tills krig, sjukdom och hungersnöd reducerar antalet människor. Som det sedermera visade sig hade de sista av de plågor som var stora nog för att decimera världens befolkning redan inträffat, när Thomas Malthus skrev sitt verk. Historiker anser inte att jordens befolkning har mins­kat sedan pesten på 1300-talet.

Under de två sekel som gått sedan Thomas Malthus förkunnade att befolkningen inte skulle kunna fortsätta att växa ohejdat, är det precis vad den har gjort. Processen började i det som vi i dag kallar industriländerna, på den tiden då de fortfarande utvecklades. Utbredningen av grödor som majs och potatis från Nya världen samt upptäckten av konstgödning bidrog till att utrota svälten i Europa. Till en början härjade sjukdomar fortfarande i de växande städer­na, men från mitten av 1800-talet innebar utveck­lingen av kloaker att spridningen av kolera och tyfus reducerades dramatiskt.

År 1798, samma år som Thomas Malthus gav ut sin pessimistiska skrift, beskrev hans landsman Edward Jenner ett vaccin mot smittkoppor – det första och viktigaste av en rad vaccin och antibiotikum, som tillsammans med bättre kost och hygien fördubblade livslängden i i-länderna från 35 till 77 år i dag.

”Den medicinska utveck­lingen var droppen som fick bägaren att rinna över”, skrev befolkningsbiologen Paul Ehrlich vid Stanford University i Kalifornien 1968.
Paul Ehrlichs bok, The Population Bomb, gjorde honom till den mest berömde av Thomas Malthus moderna anhängare. På 1970-talet förutspådde han att ”flera hundra miljoner människor kommer att dö av svält”, och att det var för sent att göra något åt det.
”Befolkningens cancersvulst … måste skäras ut med tvång, om frivilliga metoder misslyckas”, skrev Paul Ehrlich. Boken blev en lika stor bästsäljare som Thomas Malthus hade varit. Även denna gång var bomben dock en blindgångare. Den gröna revolutionen – en kombination av högpresterande grödor, konstbevattning, bekämpningsmedel och konstgödning, som lyckades fördubbla spannmålsproduktionen – var redan på väg. I dag finns det många som är undernärda, men egentlig hungersnöd är sällsynt.

Paul Ehrlich hade dock rätt i att befolkningen skulle växa till följd av bättre läkarvård. Efter andra världskriget fick u-länderna av institutioner som WHO och UNICEF hjälp i form av ­penicillin, smittkoppsvaccin och DDT, som sedermera förbjöds på många ställen, men innan dess räddade miljoner från malariadöden. I Indien ökade medellivslängden från 38 år 1952 till 64 i dag, i Kina från 41 till 73. I u-länderna överlevde miljontals människor som annars skulle ha dött som barn, och fick själva barn. Befolkningsexplosionen spred sig över hela jorden, eftersom extremt många människor räddades från döden, och eftersom antalet födda under en period var lika stort.

När Europas kvinnor på 1700-talet och Asiens i början av 1900-talet fick i genomsnitt sex barn, gjorde de och deras män allt för att föröka sig, eftersom få av barnen hann bli vuxna. När barnadödligheten sjunker, får människor med tiden färre barn, men det är en övergång som i regel tar minst en generation. I dag skulle ett ge­nomsnitt på 2,1 barn per kvinna i i-länderna upprätthålla en så kallad ”replacement fertility”, eller ”reproduktionsnivå”, det vill säga en stabil befolkningssiffra. I u-länderna är siffran något högre. Under den tid det tar för födelsetalet att anpassa sig till dödligheten ökar befolkningen explosionsartat.

Demografer kallar det för ”den demografiska transitionen”, och alla länder genomgår den i sitt eget tempo. Det är den mänskliga utvecklingens adelsmärke. För i ett land som har genomgått transitionen har människan uppnått en viss kontroll över födslar och dödsfall. En oundviklig bieffekt av transitionen är den globala befolkningsexplosion som somliga tvivlar på att vår civilisation kommer att överleva. Trots det var tillväxttakten faktiskt som högst precis när Paul Ehrlich slog larm. I början av 1970-talet hade fertilitetstakten överallt i världen börjat dyka snabbare än beräknat. Sedan dess har befolkningstillväxten minskat med över 40 procent.

Inga kommentarer: