Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 16 maj 2011

Brantevik.

Brantevik är en tätort i Simrishamns kommun i Skåne län.
Brantevik är ett fiskeläge på Österlen, ungefär fem kilometer söder om Simrishamn. Ursprungligen var ortens huvudnäringar sjöfart, fiske och jordbruk. Numera är det en populär turistort.
Brantevik hade kring sekelskiftet 1900 Sveriges största handelsflotta, räknat i antalet fartyg. Eftersom samhället var delat mellan två socknar, Östra Nöbbelöv och Simris, finns två hamnar och man hade två skolor, vindmöllor med mera. Söder om byn ligger det populära bad- och strövområdet Grönet.


Delar av södra hamnen
” Rederierna växte upp som svampar ur jorden, och fartygsbeståndet på varje plats steg och steg. Det är intressant att se, hur vissa av kustens tidigare obetydliga och fattiga småsamhällen hastigt utvecklade sig till sjöfartsorter av stora mått. Detta var i synnerhet förhållandet med Brantevik och Skillinge. Det gick inte ett år utan att nya rederier bildades och nya fartyg inköptes, och det kom en dag vid sekelskiftet, då Brantevik hade gått förbi landets samtliga sjöfartsorter. 118 fartyg hörde då hemma i Brantevik, och det fanns inte en plats i hela Sverige, som kunde uppvisa en så stor segelflotta.
Då det gäller tidsperioden 1870-1900 hade Brantevik sammanlagt 226 fartyg, Simrishamn 212, Skillinge 139 och Kivik 84. Medräknas Vitemölla, Vik och Baskemölla, vilka samhällen dock aldrig kommo upp till något mera anmärkningsvärt stort antal fartyg, så blir det sammanlagda fartygsbeståndet vid kusten omkring 700, en i sanning imponerade siffra.

Upplagd av Bengt kl. måndag, maj 16, 2011

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)