Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 19 maj 2011

Nejonögon.

Nejonögon (Petromyzontidae) är blodsugande eller asätande djur i familjen käklösa fiskar. De tillhör en grupp som kallas rundmunnar.


Namnet kommer av att munnen är rund och saknar käkar. Tänder saknas dock inte. Bäcknejonögat går även under namnen igelnejonöga, lilla nejonögat eller mindre nejonöga och (i Halland) stensugare. Andra namn för havsnejonöga är (i Bohuslän) lamprick, i Skåne sugare eller anprejsare.

Flodnejonögat kallas regionalt nätting (Ångermanland, Västerbotten, Norrbotten) och sillapipare (Skåne och Blekinge, i Blekinge även avseende havsnejonöga).

Namnet nejonöga avser vanligen arten flodnejonöga (Lampetra fluviatilis). Mycket nära besläktad är bäcknejonöga (Lampetra planeri eller L. branchialis) som eventuellt kan vara en variant av samma art. Havsnejonöga (Petromyzon marinus) är däremot en annan art, och blir klart större. Flodnejonögat är upptagen på ArtDatabankens Rödlista över hotade arter under kategorin Missgynnad (NT). Havsnejonögat är klassad som Starkt hotad (EN).

Anledningarna till beståndens minskning beror till största delen på vandringshinder som dammar och vattenkraftverk som hindrar nejonögonens lekvandringar. För att försöka rädda arterna flodnejonöga och havsnejonöga i Sverige håller ett åtgärdsprogram på att tas fram av Fiskeriverket.
Nejonöga har broskskelett istället för ben. Den lever större delen av sitt liv som larv nedgrävd i botten. Larven heter linål och lever på plankton och alger. Linålen är helt blind. Linål omvandlas till nejonöga när den blir könsmogen och dör efter att den lekt. Det vuxna djuret kallas också nätting. Linålen ansågs länge vara en särskild art, med ett eget släkte Ammocoetes.

Larven livnär sig på organismer i bottenslammet. Efter 2-3 år omvandlas larven till sitt slutstadium. Det vuxna djuret lever av maskar, kräftdjur samt levande eller döda fiskar på vilka de suger sig fast och äter sig in. Lekvandringen upp i floder företas delvis genom att nejonögat på detta sätt liftar med andra lekvandrande fiskar. Under leken byggs en grop i bottnen, honan suger sig sedan fast vid en sten varefter hanen suger sig fast vid honans nacke, slingrar sig runt henne med kroppen och verkar krama ut rommen som befruktad faller ner på bottnen.

Kroppslängden är omkring 40-50 cm för flodnejonöga, drygt 30 cm för bäcknejonöga. Havsnejonögat blir strax över en meter.
Åtminstone vad gäller bäcknejonöga verkar djuret tillbringa dagen i gångar i bottenmaterialet och komma fram endast nattetid för att söka föda.
Inom zoologin klassificerar man inte nejonöga som en fisk på grund av de stora skillnaderna hos dess kroppsbyggnad (exempelvis saknar nejonögon käkar). Nejonögon saknar gälöppningar, men har istället 7 runda öppningar i en rad på sidan bakom huvudet, dessa öppningar är gälsäckarnas öppningar.

Av de olika nejonögonen är det bara flodnejonögat som fångas som matfisk. Serveras färsk halstrad med ättika eller rökt. Bruket att fånga och äta nejonöga verkar ha varit mest spritt på östkusten och halstrat nejonöga anses som en uppländsk specialitet.

Flodnejonögat är Västerbottens landskapsfisk.

Upplagd av Bengt kl. torsdag, maj 19, 2011

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)