Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 7 mars 2009

Härnösand.



Härnösand är en tätort i Ångermanland samt centralor i Härnösands kommun, residensstad för Västernorrlands län och stiftsstad i Härnösands stift.

Härnösand grundades 1585 av Johan III. Staden anlades på fastlandet och på öarna Härnön, Mellanholmen, Kronholmen och Bockholmen, de båda senare sedan länge förenade med fastlandet. På 1300-talet var Härnön en egen socken (Parochiae Hernö) och omtalas 1374 i samband med en visitationsresa där man stannade vid en hamn (portu) med namnet Hernösundh. Namnets förled har i en tolkning av Hjalmar Lindroth från 1915 ansetts komma från ett ord, härn, besläktat med hjärna/hjässa som skulle komma av öns höjder mot havet. 1955 föreslog Torsten Bucht att det var berget Vårdkasen som påminde om toppen på ett huvud. Hans tolkning är alltså "ön med det toppformiga berget". Tolkningarna faller på att ön eller berget inte från något håll påminner om en skalle. Ett tredje förslag är att namnet hänger samman med gudinnan Härn som är ett binamn på Freja i hennes egenskap av linodlingens beskyddarinna. På Härnön har under järnåldern funnits ett Hov, en kultplats för en större grupp människor, vilket skulle kunna tala för att det inte är uteslutet med ett gudinnenamn i förleden. Hov i Torsåkers sn, Ångermanland är troligen en kultplats med kopplingar till guden Tor och det är därför inte otroligt att hovet på Härnön är att förknippa med en gudinna. Se också Frösön och Norderön i Jämtland.
Härnösand har en lång tradition som administrativt centrum i Västernorrlands län, där staden varit residensstad sedan 1654, frånsett perioden 1762-78. Redan 1645 blev Härnösand residensstad, då för Härnösands län. Landsarkivet i Härnösand började sin verksamhet 1935 och har Sveriges största landsarkivdistrikt, omfattande hela Norrland utom Jämtlands län.
Under 1800-talet blomstrade staden till stor del tack vare ett aktivt näringsliv baserat på varv, sjöfart och bankväsende. 1827 grundades en sparbank, och 1849 tillkom en affärsbank. Härnösand blev först i Europa med elektrisk gatubelysning 1885, och under 1890-talet besöktes staden bland annat av kaiser Wilhelm II och kung Chulalongkorn.
Härnösand har även en lång tradition som utbildningsstad. Härnösands gymnasium grundades 1658 och var länge det enda i Norrland. Härnösand har även varit lärosäte för utbildningar inom sjöfart, folk- och småskollärarseminarium samt döv- och teckentolksutbildningar. 1977 slogs de statliga utbildningar som då fanns i Härnösand samman till Högskolan i Härnösand, som 1993 inkorporerades i Mitthögskolan, vilken i sin tur 2005 blev Mittuniversitetet.
Lubbe Nordström, 1882-1942, gav i sitt författarskap namnet 'Öbacka' åt hemstaden Härnösand. Ett namn som väl överensstämmer med dess geografiska belägenhet. Östanbäcken är en stadsdel i Härnösands centrum som består till stora delar av trähusbebyggelse från 1700- och 1800-talet.

Inga kommentarer: