Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 23 juli 2009

Barbados.

Barbados är en självständig östat i ögruppen Små Antillerna i Västindien. Det är en av världens mest tätbefolkade stater. Ön ligger 434,5 kilometer nordöst om Venezuela. De närmaste grannöarna är Saint Lucia respektive Saint Vincent och Grenadinerna, som båda ligger väster om ön.
Barbados är ungefär 430 km² stort och består främst av lågland, med några högre regioner i inlandet. Barbados har troligen inte bildats av ett vulkanutbrott och består främst av kalksten och korall. Det finns stora sockerplantager på ön och betesområden nära havet.
Barbados har bland de högsta levnadsstandarderna och läskunnighetsnivåerna i den tredje världen och ligger enligt UNDP på fjärde plats bland alla världens utvecklingsländer. Ön är också ett stort turistmål. Ön var obebodd innan britterna började bosätta sig där 1627. Sockerplantager anlades, där slavar arbetade tills 1834, då slaveriet förbjöds. Sociala och politiska reformer genomfördes gradvis under 1940- och 1950-talen och ledde till självständighet från Storbritannien 1966.
De första som bosatte sig på Barbados var nomadiska indianer. Tre immigrantgrupper flyttade norrut mot Nordamerika. Den första gruppen var jordbrukare, fiskare och keramiker som anlände med kanot från Sydamerika omkring 350 e.Kr. Arawakfolket var den andra gruppen att anlända från Sydamerika omkring 800 e.Kr. Några arawakbosättningar på ön är Stroud Point, Chandler Bay, Saint Luke's Gully och Mapp's Cave. Enligt ättlingar till arawakier var Barbados ursprungliga namn Ichirouganaim. Under 1200-talet anlände karibier från Sydamerika, vilka var den tredje vågen. Under de närmaste århundradena levde de tre olika grupperna isolerade från varandra.
Namnet "Barbados" kommer från en portugisisk utforskare vid namn Pedro Campos, som kallade ön Los Barbados ("de skäggiga"), då han 1536 såg öns fikonträd med långa hängande rötter, som liknade skägg. Mellan 1536 och 1550 tillfångatog spanjorerna många karibier på Barbados och använde dem till slavarbete på sockerplantager. Många karibier flydde i samband med detta från ön.
Brittiska sjömän som landsteg på Barbados på 1620-talet, vid dagens Holetown, fann ön obebodd. Från att de första britterna anlände 1627, fram till självständighetsförklaringen 1966, var Barbados under oavbrutet brittiskt styre. Dock åtnjöt Barbados stor lokal autonomi.
Många kelter skickades till Barbados för att fungera som slavar, och under flera århundraden fungerade kelterna som en buffert mellan plantageägarna och de afrikanska slavarna. De var antingen en del av den koloniala milisen eller så kämpade de för afrikanerna i olika upplopp. Giftermål mellan kelter och afrikaner var vanliga och eftersom afrikanerna kunde motstå tropiska sjukdomar och klimatet bättre än de vita, och då många vita slavar emigrerade om de fick möjlighet, gick Barbados från att ha en keltisk majoritetsbefolkning på 1600-talet till att ha en övervägande svart befolkning på 1900-talet.
Efter en fredlig och demokratisk process blev Barbados självständigt den 30 november 1966, under premiärminister Errol Barrow.

Upplagd av Bengt kl. torsdag, juli 23, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)