Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 24 juli 2009

Ulricehamn.

Ulricehamn (tidigare Bogesund) är en tätort i Västergötland och centralort i Ulricehamns kommun, Västra Götalands län. Ulricehamn har sina anor ifrån 1000-talet eller tidigt 1100-tal. Hette tidigare Bogesund, men döptes om efter drottning Ulrika Eleonora. 1520 stod Slaget på Åsundens is här då danskarna med Kristian II besegrade Sten Sture den yngre.
Den ridväg som gick från Halland utmed Ätran in i landet, kallad Ätrastigen eller Redvägen, passerade också Ulricehamn. Delar av stadens gågata, Storgatan, följer samma sträckning som den ursprungliga vägen. Denna ridväg har även givit namn åt Redvägs härad, som omger Ulricehamn och är en del av Sjuhäradsbygden.
Författarinnan Birgit Th Sparre har gjort Ulricehamnsbygden välkänd genom sin romansvit Gårdarna runt sjön. Ulricehamn har haft spårväg. Det var direktören för Ulricehamns sanatorium, Per Stenman, som tog initiativet till att bygga en spårväg från järnvägsstationen upp till sanatoriet. Spårvägen byggdes under vintern 1909-10, den var litet drygt tre kilometer lång, enkelspårig och smalspårig (spårvidd 1000 mm), höjdskillnaden mellan järnvägsstationen och sanatoriet var hela 170 meter. Anledningen till att man byggde en spårväg var att det skulle vara lättare för sanatoriets gäster att ta sig den mödosamma vägen från stationen ända upp till sanatoriet.
Dessvärre kom trafiken aldrig igång mest på grund av inre meningsskiljaktigheter inom spårvägsbolaget, men också på grund av att banan var undermåligt byggd av besparingsskäl. Spårvägen hade endast en spårvagn samt en släpvagn, eller snarare en tralla avsedd för gods och personbefordran. Hela spårvägen såldes 1917, spårvagnen och koppartråden från kontaktledningen gick till en annan spårväg, GS i Göteborg medan rälsen hamnade på Spetsbergen nuvarande Svalbard där den användes i en gruvjärnväg.
Affären blev ändå en framgång, då aktieägarna fick ordentlig utdelning efter försäljningen, bland annat hade priset på koppar gått upp och bara inkomsten av den täckte vad hela anläggningen kostade att bygga sex år tidigare.
Man tvistar inom spårvägskretsar (Svenska Spårvägssällskapet) om man verkligen kan räkna Ulricehamn till landets spårvägsstäder, då det aldrig bedrevs någon kommersiell spårvägstrafik där, men där fanns i alla fall en spårväg.

Upplagd av Bengt kl. fredag, juli 24, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)