Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 27 juli 2009

Forsbacka.

Forsbacka är en tätort i Gävle kommun, belägen vid Storsjöns utlopp i Gavleån ca 1,5 mil från Gävle. Ortnamnet betyder backen vid forsen eller forsarna och finns belagt från 1551, då kronan och bönderna i omkringliggande byar hade ålhus i ån. Största arbetsgivare är Ovako Forsbacka AB (80 anställda) som vidarebearbetar stångstål och tillverkar kulkvarnskulor. På orten finns också en deponianläggning för avfall. En stor del av befolkningen pendlar till Valbo, Gävle och Sandviken. Samhället norr om strömmen med bostadshus, skola, handelslokaler, baptistkapell med mera skapades huvudsakligen efter bildandet av Forsbacka Jernverks AB år 1870. Från 1945 har nästan alla de gamla husen ersatts med nya. De första nya byggnaderna var konsumhallen och ett annat hus med affärslokaler, post och bostäder nära sjön. Samtidigt tog kommunen alltmer över ansvaret för bostadsförsörjning och samhällsservice från bolaget. Från denna period härrör också den nya kyrkan (1965). Idrottsplatsen Mariehov anlades 1940 efter den gamla vägen till järnvägsstationen vid Margretehill.
Orten expanderade också söder om ån där annars främst herrgården var belägen. I det område som kallas byn och låg på ägor som hörde till Ytterhärde bodde en del av brukets anställda, men bolaget kontrollerade inte all mark vilket gjorde att handlare och andra småföretagare etablerade sig. Här låg också ett missionskapell och från 1906 Folkets hus. Byggnaden var ursprungligen planerad av Forsbacka godtemplare som föreningshus, men socialdemokratiska ungdomsklubbens medlemmar tilläts redan från början att teckna andelar i byggnadsföreningen. I källaren hade också Konsum sin första lokal. I början av 1930-talet byggdes en bro över sundet mellan ån och sjön för landsväg till Sandviken. Också öster om herrgårdsparken uppfördes en del bostäder, senast på 1950-talet.
En av järnverkets specialprodukter var ihåligt borrstål, och ägaren Fagersta AB hade 1929 koncentrerat sin borrstålstillverkning till Forsbacka. 1978 förvärvade emellertid Sandvik AB:s ägare Kinnevik aktiemajoriteten i Fagerstakoncernen och flyttade tre år senare produktionen av ihåligt borrstål till närbelägna Sandviken. Personalen minskades kraftigt med 191 personer, men det stora och relativt nya valsverket (1963) behölls tillsvidare för andra valsningsarbeten. När Kinnevik sedan upplöste Fagerstakoncernen 1984 drevs Forsbacka med viss framgång som självständigt bolag till 1989 då valsverket stängdes. Den nuvarande verksamheten (kapning, svarvning, värmebehandling av stångstål) sker i samma lokaler i regi av företaget Ovako och har utökats något. De äldre anläggningarna är sedan 1992 ett museum där Stiftelsen Forsbacka Bruk anordnar visningar och samtida konstutställningar med mera på somrarna.
Se även Wikipediaartikeln Forsbacka bruk.

Inga kommentarer: