Livets hårda skola: Hietaniemi kyrka.

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 17 juli 2009

Hietaniemi kyrka.

Hietaniemi blev annexförsamling till Övertorneå med egen komminister 1637. 1878 blev Hietaniemi eget pastorat och fick till förste kyrkoherde Carl Michael Stenborg.
Den första kyrkan byggdes redan 1617 på en udde i Torneälven och skulle betjäna församlingsborna på båda sidor om älven.
I oktober 1744 konstaterades att kyrkan av år 1617 var så förfallen att en ny måste byggas. Den nya kyrkan stod färdig 1746 och kunde invigas 1747. Arkitekt var den under denna tid välkände kyrkobyggaren och snidaren Johannes Biskop från Kronoby i Österbotten. Övertorneå kyrka och gamla kyrkan i Jokkmokk är bl a verk av honom. Biskop har snidat kyrkans vackra predikstol och korskrank.Vem som utfört ursprungliga målningar är ej bekant. Kyrkans timmerväggar försågs senare med ytter- och innerpanel.
Utvändigt målades kyrkan röd. 1892 - 93 utfördes en grundlig restaurering. Ett nytt vapenhus tillkom mot väster, fyra nya fönster gjordes och de tidigare gjordes större. Predikstolen flyttades till koret, och korskranket anslöts till denna. Altarrunden anslöts till korväggen och försågs med dörrar. Nya bänkar anskaffades. Golven försågs med mullbänk och värmekamin anskaffades efter diskussion, huruvida församlingen hade råd därmed.
Restaureringar av kyrkan utfördes 1930-31 och 1943-45. Vid den senare restaureringen installerades el-värme. Åren 1967-73 företogs en grundligare restaurering. Ytterpanelen förnyades och kyrkan rödmålades efter att ha varit vitmålad troligen från 1893. Invändigt bortskrapades gammal behandling i väggar, tak och dörrar (juteväv från innertaket hade borttagits 1945). 1973 gjordes stora förändringar:
Predikstolen flyttades tillbaka till dess ursprungliga plats, liksom korskranket, vilket blev fritt från predikstolen. Till en början godkändes ej denna uppställning av Riksantikvarieämbetet men bevis för denna uppställning skaffades från kyrkor i norra Finland, bl a Paltamo. Nya bänkar med dörrar anskaffades. I predikstolen, korskranket, altarrunden, altartavlainramningen och läktarbarriären framtogs ursprungliga målningar.
Konserveringsarbeten utfördes av Frithiof Ericsson med biträde av målarmästare Paulus Aili. Av takmålningar kunde framtagas Segerlammet rätt över altaret. Tavlan ovanför dörren till södra vapenhuset med motivet Nattvarden, är den tidigare altartavlan och ersattes av den nuvarande målad av J.A. Hedman, Uleåborg 1826. Prydnaden ovanför altartavlan, Tron, Hoppet och Kärleken har kommit till kyrkan med orgeln. Så också keruberna vid sidan av altaret och ängeln ovanför sakrestiedörren.

1 kommentar:

kyrksyster sa...: En märklig berättelse säger att nuvarande prästgården byggdes därför att prästänkan vägrade lämna prästgården när maken dog. Man hade inte hjärta att slänga ut henne, utan istället byggdes en ny prästgård åt efterträdaren.; 17 juli 2009 kl. 20:31