Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 26 juli 2009

Överkalix.


Överkalix (finska Ylikainus eller Ylikainuu) är en tätort och centralort i Överkalix kommun i Norrbottens län i Sverige.
Överkalix kommun är belägen utmed Kalixälven, cirka tio mil nordost om Luleå, och cirka 55 kilometer norr om E4 längs E10 upp emot Gällivare och Kiruna. Norrifrån kommer Kalix älv slingrande och gör en Z-sväng förbli centralorten, där också Ängesån mynnar i älven. Strax sydost om centralorten Bränna ligger de två sjöarna Grundträsk och Djupträsk, den senare sträcker sig knappt en mil söderut. Väster om älven ligger det 260 meter höga Lappberget, från vars topp man har milsvid utsikt åt alla väderstreck.
Kommuncentrum, där kyrka, kommunledning och grund- och gymnasieskola är belägna, kallas Bränna. Till centralorten får även räknas Grelsbyn, som ligger cirka en kilometer söder om Bränna, samt Brännaberget, 500 meter sydost om Bränna, och Tallvik på andra sidan älven, cirka en kilometer norr om Bränna.
Kalixälven erbjuder med sitt klara vatten och sina fasta sandbottnar många och goda badmöjligheter från mitten av juli till mitten av augusti, många gånger med vattentemperaturer över 20 grader C. Älven är därför välbesökt under sommarmånaderna av såväl ortbefolkningen som tillresta turister, varav många kommer från Nordnorge.
Överkalix har även en camping, nära belagd vid älven. Campingen har mycket turister under sommaren, de flesta från Norge. År 1644 blev Överkalix en egen socken, men området har en historia som sträcker sig till omkring 4000 före Kristus.
Den lokala dialekten kallas Överkalixbondska, och uppfattas ofta som svår att förstå för icke infödda men desto intressantare för språkvetenskapen. Flera doktorsavhandlingar har skrivits om dialekten, till exempel av Carin Pihl redan på 1920-talet och 1992 av Margareta Källskog, född i Svartbyn i Överkalix, samt dessutom av en finsk forskare.
Brännaberget ligger strax söder om orten, och är en festplats och utsiktspunkt. År 2002 firade festplatsen 50 år och då moderniserades anläggningen, som numera även inrymmer en tennisbana.
Inom kommunen finns en stenåldersboplats där man hittat den östliga keramiktypen kamkeramik. Platsen heter Lillberget och ligger norr om byn Gyljen, cirka 15 kilometer norr om Bränna. I Gyljen fanns ett järnbruk och senare ett större sågverk under 1800-talet.

Upplagd av Bengt kl. söndag, juli 26, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)