Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 20 juli 2009

Carlstens fästning.

Carlstens fästning är en fästning på ön Marstrand (Kungälvs kommun) i sydligaste bohuskusten. Fästningens namn har även stavats Karlstens fästning. Efter tillbyggnaden på 1800-talet betraktades fästningen internationellt som en av europas starkaste fästningar.


1600-talet
Efter freden i Roskilde 1658 blev Bohuslän och därmed även Marstrand svenskt. Staden var sedan länge en betydande handelsplats. Eftersom hamnen nästan aldrig fryser till, förlades en del av den svenska flottan här. För att försvara Marstrand beslutade Karl X Gustav att bygga en fästning på ön. Fästningen byggdes av fångar dömda till straffarbete. Den mest kända fången är utan tvekan Lasse-Maja, från Ramsberg i Bergslagen, som satt fängslad i fästningen i början av 1800-talet när han blev fasttagen efter sina stölder i Järfälla kyrka. 1658 byggdes först under Johan Wärnschölds ledning en provisorisk befästning i form av en träskans Wahlen skans, högst uppe på berget ovanför staden "vidh stora väderqvarnen". Denna befästning var till stor nytta för att slå tillbaka det anfall som utfördes av norska styrkor hösten 1659. 1666 påbörjades uppförandet av en ersättningsbyggnad för träskansen, som "slagit sig". Denna nya fästning var i formen av en rombisk redutt eller tornbyggnad med fyra små raveliner. 1671-73 påbyggdes tornet, som då kallades Carlsten, en våning och försågs med takbatteri. Den 23 juli 1677 måste skansen uppges åt Ulrik Frederik Gyldenlöve. År 1681 börjades uppförandet av en stor tornbyggnad, efter kommendanten Karl Gustaf Frölichs design, men i övrigt arbetades efter en av Erik Dahlbergh uppgjord, i huvudsak 1685 godkänd ritning, och redan 1689 var själva fästningen i det närmaste färdig och utgjordes då av en reduttformig murad donjon med sprängd grav samt ett flera våningar högt runt torn, som omfattade det förutvarande fyrkantiga.



1700-talet.
I början av 1700-talet stod vallarna som kringsluter den stora borggården färdiga.
Sedermera utfördes kaponjärer, utanverk och logementer enligt Frölichs design, och även dessa arbeten var tämligen färdiga och fästningen i övrigt väl försedd, då Peder Tordenskiold 10 juli (g. st.) 1719 anföll Marstrand. Sedan han utan svårighet intagit staden, men föga syntes kunna uträtta med beskjutningen av Carlsten, utspred han rykten om stora förstärkningars anländande och skrämde kommendanten Henrich Danckwardt att kapitulera 15 juli. Sedan Carlsten efter freden återlämnats 12 november 1720 reparerades de föga skadade fästningsverken.1770 års sekreta utskott beslöt fasta batteristånds anordnande ovanpå logementens tak. 1779 gillades von Arbins förslag att ändra Carlstens torn så, att det kunde tjäna som fyrbåk, varjämte fästningen nu skulle sättas i fullt försvarsstånd, vilket utfördes 1780-83.

1800-talet
Efter ett av Karl Fredrik Meijer uppgjort, 1834 fastställt förslag till Carlstens förstärkande företogs arbeten till 1851, då fästningen var färdig enligt den 1840 något utvidgade planen. Sedan ångkraften tagits i bruk för sjöfarten och då krig med Danmark blivit alltmera osannolikt, hade emellertid Carlstens betydelse minskats, och 1878 års befästningskommitté föreslog därför, att garnisonen, två fästningsartillerikompanier ur Göta artilleriregemente, skulle förflyttas till Vaxholm och Karlsborg, men att fästningen, som fortfarande var i gott stånd, skulle framgent nödtorftigt underhållas. Till följd härav utmarscherade garnisonen 1 maj 1882, varefter fästningens flagg nedhalades. Bestyckningen fördes till Karlsborg. Sedan äldre tid har grövre brottslingar förvarats på Carlsten, där även politiska fångar tidtals insatts. 1988 förflyttades då ännu kvarvarande "fästningsfångar" till Göteborgs polishus.

1900-talet
Fästningsverken underhölls fortfarande under 1900-talets början, och hösten 1906 uppläts en del av dess lokaler till sjöförsvaret för begagnande av skeppsgossekåren i Marstrand, som 1907 började uppsättas. Skeppsgossekåren disponerade fästningen fram till kårens upplösning 1937. Fyren hade 1868 ersatts med Pater Noster.Det försvarsmässiga användandet av fästningen upphörde år 1993 då kustspaningsradarn i Carlstenstornet togs bort.

Upplagd av Bengt kl. måndag, juli 20, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)