Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 18 juli 2009

Skvader.

Skvadern är ett fantasidjur vars framdel är en hare och bakdel är en tjäder. Skvadern har sitt ursprung i en jakthistoria. Håkan Dahlmark var flottningsinspektor på Lövudden vid Indalsälvens mynning och dessutom en känd jägare. Han berättade gärna jakthistorier (eller skrönor) i glada vänners sällskap på Hotell Knaust i Sundsvall. En av historierna handlade om en bevingad hare som han sa sig ha skjutit under en jakt i Lunde skog utanför Timrå 1874. Han kallade djuret en "skvader".
1907 fick Dahlmark en tavla föreställande denna "skvader" i födelsedagspresent av sin hushållerska Lova Lindahl. Den hade målats av hennes systerson Halvar Frisendahl med hjälp av en hare och en tjäder som hon inköpt på Stora torget. Strax före sin död 1912 donerade Dahlmark tavlan till Medelpads Fornminnesförening, vars nytillträdde intendent Carl Erik Hammarberg fick idén att skapa en uppstoppad version av fantasidjuret. När han på en utställning i Örnsköldsvik 1916 lärde känna konservatorn Rudolf Granberg från Granloholm berättade han sin idé, och 1918 kunde Granberg överlämna den uppstoppade skvadern, som sedan dess varit utställd på Fornminnesföreningens friluftsmuseum på Norra Berget i Sundsvall. Ytterligare ett exemplar finns på Biologiska museet på Djurgården i Stockholm.
Eftersom harfamiljens latinska namn är Lepus och tjäderfamiljens är Tetrao har skvadern skämtsamt getts det latinska namnet Tetrao lepus pseudo-hybridus rarissimus L.
Svenska Akademiens ordbok har även försökt härleda Håkan Dahlmarks namn på djuret, och spekulerar att skva- kommer från "skva-ttra" och -der från "tjä-der".
Skvadern blev snabbt en inofficiell symbol för Sundsvall och ordet "skvader" har blivit ett språkligt begrepp i svenskan för en mindre lyckad kombination. '"Skvader" blev till exempel smeknamnet på de bussar med lastflak som trafikerade norrländska vägar ända in på 1970-talet.
På Norra Stadsberget utanför Sundsvall finns en stor staty föreställande en skvader, som invändigt innehåller en rutschkana.

Upplagd av Bengt kl. lördag, juli 18, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)