Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 4 september 2009

Bro och Vätö skeppslag.

Bro och Vätö skeppslag var ett historiskt skeppslag (motsvarande härad) i östra Uppland. Skeppslaget var beläget i nuvarande Norrtälje kommun, vilken är en del av Stockholms län. Det fanns inga köpingar eller municipalsamhällen i skeppslaget, och det saknar faktiskt även tätorter, d.v.s ingen ort i området har mer än 200 invånare. Största samhälle är dock Nysättra beläget 84 km nordost om Stockholm. Den totala arealen mätte drygt 228 km² och befolkningen uppgick år 1903 till 4 788 invånare, vilket idag har sjunkit till knappa 3 000 invånare. Skeppslaget var en del av Mellersta Roslags domsaga och fögderi, och utgjorde ett eget tingslag t.o.m. år 1901. Bro och Vätö skeppslag bestod ursprungligen av två socknar, men fick sin tredje - Björkö-Arholma socken - år 1914 när denna bröts ur Vätö socken.
Bro och Vätö skeppslag är beläget i den norra delen av Stockholms skärgård, och ön Arholma brukar vanligen definieras som den nordligaste av skärgårdens öar. Norr om detta tar istället Roslagens skärgård vid. Skeppslaget består dels av fastland, dels av ett stort antal öar och skär. Båda delarna är genomskurna av vattendrag. Fastlandsdelen övergår från skärgårdsnatur till ett omväxlande och småbrutet landskap med tydliga parallella sprickdalar. Marken är ömsom uppodlad och ömsom täckt med barrskog. Ön Vätö är något högre belägen än fastlandsdelen, och stränderna mot Vätösund och höga och jämna. Ön i sig genomkorsas av sprickdalar, vilka bildar inträngande vikar. Björkö utgör i själva verket den södra delen av Väddö, som i sig faktiskt är en halvö. Skeppslaget var beläget mellan Norrtäljeviken och Lidöfjärden i söder och Ålands hav i öster. I söder gränsade det mot Frötuna och Länna skeppslag, i väster mot Lyhundra härad och i norr mot Väddö och Häverö skeppslag. Bro och Vätö skeppslag var en del av det medeltida uppländska folklandet Roden (jmfr Roslagen), vilket bl.a. innebär att det fick rusta fartyg åt kungens ledung. Namnet Bro, som år 1304 skrevs just Bro, syftar på den bro som leder över Broströmmen vid Roslags-Bro kyrka. Tillägget Roslags- tillkom år 1885 för att skilja från andra liknande namn t.ex. Upplands-Bro. Fördelen Vät- i Vätö, som år 1337 skrevs Vaetu, är en böjningen av ordet våt, vilket alltså ska tolkas som ön med våtmarker. Skeppslagets tingsplats var troligtvis belägen vid Roslags-Bro kyrka, där bron spände över en på den tiden viktig farled löpande i den sprickdal där Broströmmen idag går, vilket var bebyggelsetilldragande. Kyrkan är från 1200-talet och kallades av ärkebiskopen Nathan Söderblom för Roslagens katedral.
Vätö kyrka är belägen vid det enda överfartsstället vid Vätösund, där vägen korsar farleden för att sedan fortsätta över ön mot överfarten till Björkö. Mitt på ön ligger byn Harg som utgör öns centralort. Vid kyrkan, som har anor från 1300-talet, finns ruinerna efter ett hus tillhörande franciskanerna eller gråbröderna. Huset fungerade som förvaringslokal för de allmosor som samlades in i Roslagen och som övernattningsplats inför överfarten till Finland. På Vätö bröts det under 1800- och 1900-talen granit och sten härifrån har använts i en hel del pampiga byggen i Stockholm däribland Operan och Riksdagen. Björkö och Arholma har sedan 1200-talet setts som den sista anhalten innan överfarten till Åland, p.g.a. dess skyddade hamnar. Arholma båk syns vida omkring och användes länge som lotsutkik, innan denna flyttade till Simpnäs på Björkö.

Inga kommentarer: