Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 26 april 2010

Victoriasjön. (Afrika)

Victoriasjön, Viktoriasjön eller Victoria Nyanza är en av Stora sjöarna i östra Afrika. Sjön är med 68 870 km² till ytan Afrikas största sjö och världens näst största sötvattensjö.


Victoriasjön är relativt grund (85 meter som djupast) och med sin volym på omkring 2 760 kubikkilometer räknas den därför till volymen som världens sjunde största sötvattensjö.

Sjön är källan till den längsta delen av Nilen (Vita Nilen). Den ligger på en högslätt i den västra delen av östafrikanska riftsystemet på gränsen mellan Tanzania, Uganda och Kenya.

Det finns mer än 3 000 öar i Victoriasjön varav många är bebodda. Bland dessa finns Sseseöarna i Uganda, en skärgård med 80 öar i den nordvästra delen av sjön, som är ett populärt turistmål.

De äldsta uppgifterna om Victoriasjön kommer från arabiska handelsmän som försökte etablera handelsförbindelser med inlandet i sin jakt på guld, elfenben, slavar och andra eftertraktade varor. En utmärkt karta från 1160-talet känd som Al Adrisi återger korrekt sjön och uppger också att den är Nilens källa.
Den första europeiska kontakten med sjön kom 1858. Av strategiska orsaker ville det brittiska imperiet få uppgifter om Nilens källa och skickade upptäcktsresanden John Hanning Speke och Richard Burton att lokalisera källan. Då Burton var sjuk och uppehöll sig vid Tanganyikasjön nådde Speke.
Victoriasjöns södra stränder. Han blev genast övertygad att han upptäckt Nilens källa och döpte sjön efter den engelska drottningen. När Burton fick höra om Spekes anspråk blev han rasande. Det offentliga gräl som blev följden väckte stor debatt i samtidens vetenskapskretsar och sporrade andra upptäckare att klargöra sanningshalten i Spekes upptäckt.

Den berömde brittiske missionären och upptäcktsresanden David Livingstone misslyckades i sina försök att verifiera Spekes anspråk. Han hamnade för långt väster ut där han istället nådde Kongofloden. Till sist blev det den amerikanske upptäcktsresanden Henry Morton Stanley som lyckades få Spekes upptäckt bekräftad genom att segla runt sjön och upptäcka Nilens utlopp vid Owenfallen i norra delen av sjön. Det var under den resan som Stanley ska ha träffat på den sjuke och dystre Livingstone och hälsat honom med de berömda orden:

"Livingstone, förmodar jag". Victoriasjön har en avgörande betydelse för de miljoner människor som lever längs dess stränder, en av världens mest tätbefolkade regioner.

Sjöns ekosystem är fullständigt ödelagt. Under 1950-talet introducerades nilabborre i sjön i ett försök att öka avkastningen från fiskenäringen. Nilabborren blev en katastrof för sjöns ekosystem och av de ursprungligen flera hundra endemiska arterna återstår idag bara ett fåtal. Den initialt goda avkastningen som nilabborren innebar har minskat kraftigt på grund av utfiskning. Dock finns det uppgifter om att de lokala arterna har börjat återhämta sig.

Ett ekologiskt problem med lyckligare utgång har kampen mot vattenhyacinter varit. Vattenhyacinten, som importerades från tropikerna i Sydamerika, täcker vattenytan med tjocka mattor av växtlighet, vilket orsakade stora problem för sjöfart, fiske, vattenkraftanläggningar och dricksvattenförsörjningen. 1995 var 75% av Ugandas kust täckt av växterna. Eftersom problemet inte tycktes kunna lösas med kemikalier eller genom att ta bort växterna för hand, valde man att inplantera en skalbagge som ogräsmedel istället. Resultatet blev mycket lyckat.

Inga kommentarer: