Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 27 januari 2010

Köpingsvik.

Köpingsvik är en tätort i Borgholms kommun i Kalmar län.
Köpingsvik ligger på Öland, ca 4 km öster om centralorten Borgholm, och är känt som turistcentrum med stora och moderna campingplatser. Under stenåldern fanns det bosättningar i Köpingsvik, bland annat har man funnit en av Sveriges äldsta säljägarboplatser, vilken beboddes för ca 4 500 år sedan. På grund av det fyndet har man lyckats lista ut hur man levde på Öland på den tiden. Man har bland annat hittat ben, horn och djurtänder, men även stenredskap och stora mängder krukskärvor. Och vid en grav hittade man tre skelett och en flintyxa, en kniv, två mejslar av bergart, två benharpuner och ett knippe benpilspetsar. Fynd från bronsåldern påvisar att Öland var ett stort handelscentrum, och en knutpunkt där alla havsvägar möttes. Blå rör är ett känt rös från bronsåldern, och det ligger mellan Köpingsvik och Borgholm. Skedemosse, som ligger strax utanför Köpingsvik, är en känd offerplats från järnåldern. Man har hittat massor av vapen som kastats i vatten, som offer. Ungefär från samma tid hittade man sammanlagt 1,3 kg smycken. Kaupingavijk (senare Köpingsvik) är långgrunt, och därför en välskyddad hamn, vilket gjorde platsen till en bra handelsplats. Den nådde sin kulmen under 900- till 1100-talet. I Köpingsvik låg också Slättbo härads tingsplats. Det finns en runsten i Köpingsvik, som heter Tingsflisan och är från 1000-talet. Där står bland annat "Gud hjälpe hans själ", vilket bevisar att kristendomen hade kommit till Öland vid denna tid. Köpingsvik har av lokalpatriotiska 1800-talsforskare ansetts kunna vara den plats Adam av Bremen syftade på när han beskrev Birka. Bland annat syftar en del forskare på att andelen svart jord i Köpingsvik är nästan fyra gånger större än på Björkö, vilken är platsen som de flesta tror att Birka låg på. Några vetenskapliga bevis härutöver har inte lyfts fram. Medeltiden var plågsamt för Öland. Det började med digerdöden och andra sjukdomar, och fortsatte med danska plundringar. Carl von Linné besökte Köpingsvik 1741 och beskriver en del av omgivningen i sin bok om sin Ölandsresa.

Upplagd av Bengt kl. onsdag, januari 27, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)