Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 28 januari 2010

Ljustadalen.

Ljustadalen är en förort till Sundsvall i Sundsvalls kommun, Medelpad, cirka 10 kilometer norr om centralorten. Ljustadalen är en del av tätorten Sundsbruk, med totalt 2 080 invånare (år 2000) och angränsar till tätorten Johannedal.
Ursprungligen en dal med vida arealer och bördig åkermark blev Ljustadalen på 1960-talet föremål för bebyggelse. Ljustadalens skola består av en förskole- och lågstadiedel som öppnades 1973, och en mellan- och högstadiedel som öppnades 1974. 1982 öppnades Ljustadalens kriminalvårdsanstalt. Förutom en vårdcentral med tillhörande apotek och ett kommunalt äldreboende på orten finns bl.a. också ett stall, Färsta, där Sundsvalls Fältrittklubb huserat sedan 1977. Cirka 2 kilometer från Ljustadalen ligger Birsta City. Ljustadalen, som ingår i Sköns socken och är en del av det som förr kallades Skönsdalen, är uppkallad efter Ljustabäcken och byn Ljusta, som idag motsvarar Östra Birsta. Skönsdalen är Västernorrlands mest fornlämningsrika område, bland annat järnåldersgravar. Bostadsområdet Ljustadalen ligger norr om Ljustabäcken, och överlappar med de forntida byarna Huggsta, Hillsta och Römsta. Området gränsade till de gamla byarna Filla och Färsta (båda söder om Ljustabäcken), Härsta, Näs (idag Johannedal) och Berge.
Bygränserna för flera av dessa byar, bland annat Ljusta. går tillbaka till vikingatid, baserat på att ortnamnen slutar på -sta och på placering i förhållande till Ljustabäcken, som då var en havsvik. Det äldsta belägget för namnet Ljusta finns i ”Hjälpskattelängd för Medelpad 1535”, som är den äldsta bevarade skattelängden för Medelpad. Där finns en ”Martthen i Jwsstadz”. Andra stavningar av Ljusta är Jwsstadh år 1535, Givsta 1543 och Giustad 1547 och 1615. En tolkning av namnet Ljusta gjort av Björn Jonare, språkvetare på länsmuseet Murberget, går tillbaka på ett äldre namn på Ljustabäcken; *geus¯a, med betydelsen ”ån som spottar/ryter”, dvs rytån/spottån eller möjligtvis rytaren/spottaren.
En keramikverkstad från 1600-talet, unik för Västernorrland, samt en kvarn och rester av en järn- och kopparsmedja, och sannolikt från 1600-talet, hittade 2008 i byn Ljusta, som i dag kallas östra Birsta.Området tillhörde Sköns köping fram till 1965, då köpingen uppgick i Sundsvalls stad.
De sista gårdarna i byn Ljusta brändes ned 2009, för exploatering av området.

Upplagd av Bengt kl. torsdag, januari 28, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)