Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 11 januari 2010

Nu ska lodjuren räknas.

I mars startar lodjursjakten. Nu på måndag börjar därför den årliga lodjursinventeringen. – Den pågår under januari och februari. Vi söker föryngringarna. Ett underlag som ska säga hur många vi har. Nu blir det mininivåer i de olika länen. Ligger man över kommer jakt att tillåtas. I fjol fick drygt 30 fällas, i år kommer sannolikt fler att få skjutas. Det kan bli aktuellt med lodjursavskjutningar i höst.
– Ja, vi har förslagit till Naturvårdsverket att det ska få skjutas lodjur. Vi har legat över 30 föryngringar i många år, alltså över nivån på 20-30.
Men det kan lika gärna bli moder natur som tar hand om saken:
– Stammen är väldigt känslig för födotillgången. Vissa år dör stor andel ungar på grund av för lite föda, därför måste man balansera avskjutning, 2009 fanns strax under 300 lodjur i länet, spridda över länet, mest förekommande i Dorotea, Åsele och Vilhelmina kommuner. Vilken skada gör lodjuren?
– Framför allt för renskötseln under vissa perioder på året. Under senvintern behöver lodjuren mat och kan ta renar som finns i närheten men de tar också rådjur. Största problemet är för renskötseln som ju är näring.
Varför får det inte bli för många?
– Ja, det är ju framför allt för renskötselns skull. Lodjurens basföda är småvilt, som hare, sork och smådjur. De är inte farliga för människan. Vi ska också ha en god biologisk status i en stam. Det har vi i dag och här råder en bred genetisk bas, det finns således ingen risk för inavel.

Ja då var det dax för jakt på fler utrotnings hotade djur. Jägare brukar använda argumentet att stammen annars blir för stor och måste gallras, för att undvika lidande och svält över vintern.Eller hur? eftersom en lodjurshona tar upp till 100 rådjur om året, och därför konkurrerar med jägarna om bytet.Sånt får i alla fall mig att vilja jaga jägarna ...

Inga kommentarer: