Russels huggorm.

1. Russels huggormStrolek: 1-1,5 meter.Utbredning: Hela sydost Asien.Föda: Mest råttor men även ödlor och grodor.Gifttyp: Blodgitf.Giftighet: 10/11Aggressivitet: 11/11Orsakar ca 6000 dödsfall per år.
Russells huggorm (Daboia russelii), är en huggormsart som lever i Asien och är ensam art i det monotypiska släktet Daboia. Utbredningsområdet sträcker sig över hela den indiska subkontinenten, större delen av Sydostasien, södra Kina och Taiwan. Inom stora delar av dessa områden är denna art den huggorm som är farligast för människor, och sålunda den orm som orsakar flest skador och dödsfall. Den är en av de fyra farligaste indiska giftormarna, som tillsammans svarar för nästan alla dödsfall till följd av ormbett i Indien. Arten är namngiven efter doktor Patrick Russell (1726–1805), som själv beskrivit släktet och gav det dess vetenskapliga namn efter ett ord på hindi som betyder 'som ligger gömd', 'lurpassare'. För närvarande är två underarter accepterade inom systematiken. Ormen kan nå en maxlängd på 166 centimeter. Den genomsnittliga längden är omkring 120 centimeter på fastlandet, medan ö-populationer är kortare. Den är smalare än andra huggormar. Ditmars (1937) rapporterade följande mått för en normalstor vuxen individ:Huvudet är platt, triangulärt och väl avgränsat från halsen. Nosen är trubbig, rund och upphöjd. Näsborrarna är stora och sitter mitt i ett enda stort nosfjäll. Nederkanten av detta nosfjäll når överkanten på munnen. Toppen på huvudet är täckt av oregelbundna, starkt fragmenterade fjäll. Ovanför vardera öga sitter ett smalt fjäll och mellan dessa 6–9 fjäll tvärs över huvudet. Ögonen är stora gul- eller guldfläckiga och omges av 10–15 ögonfjäll. Runt munnen och mungipan finns 10–12 fjäll av vilka det fjärde och femte är störra än de andra. Ögat avskiljs från munnen genom 3–4 rader underfjäll. Det finns två par kindfjäll där det främre paret är större. I överkäken, som består av två ben, har den minst två, och som mest fem eller sex par huggtänder. De främsta är aktiva och resten är ersättningständer. Den genomsnittliga längden på huggtänderna är 16 millimeter.
Kroppen är kraftigt byggd och cylindrisk. Kroppsfjällen har en kraftig ås med undantag för den undre raden som är släta. Mellankroppen har mellan 27 och 33 fjäll. Mellan huvudet och kloakfjället finns mellan 153 och 180 fjäll. Fjället som sitter över analöppningen Scutum anale är inte delat. Svansen är kort, bara omkring 14 procent av den totala kroppslängden och har mellan 41 och 68 fjäll.
Dess färgmönstring består av en djupgul, barkbrun eller brun grundfärg, med tre rader av mörkbruna fläckar längs hela kroppen. Var och en av dessa fläckar omges av en svart ring vars ytterkant är vit eller gul. Fläckarna på ryggen uppgår till mellan 23 och 30 och kan vara sammanvuxna, medan fäckarna längs sidorna istället kan delas upp. Huvudet har ett par mörka utmärkande fläckar, en på varje tinning, tillsammans med ett rosa- eller brunaktigt V- eller X-format mönster som bildar en spets mot nosen. Bakom ögat finns en mörk rand med vit, rosa eller brungul kontur. Buken är vit, vitaktig, gulaktig eller rosaaktig, ofta med oregelbundna mörka fläckar. Vissa individer producerar en stor mängd gift. Den rapporterade mängden för vuxna individer ligger mellan 130–250 till 150–250 milligram. Hos 13 ungar med en genomsnittlig längd på 79 centimeter låg giftmängden på 8–79 milligram (45 milligram i genomsnitt).Hos de flesta människor är den dödliga dosen 40–70 milligram. Generellt beror toxiciteten på en kombination av fem olika giftfaktorer där var och en är mindre toxisk när de testas separat. Giftets toxicitet varierar även inom populationer över tid.Förgiftningssymtomen börjar med smärta vid bettet och följs omedelbart av svullnader i det attackerade området. Blödningar är ett vanligt symtom, framför allt från tandköttet, och upphostat slem kan visa spår av blod inom 20 minuter efter bettet. Blodtrycket och hjärtrytmen sjunker. Blåsor uppstår i området omkring bettet och sprider sig vid svåra fall i den angripna lemmen. Vävnadsskador är vanligen ytliga och begränsade till musklerna omkring bettet, men kan vara allvarliga i svåra fall. Kräkningar och ansiktssvullnader inträffar i en tredjedel av alla fall.
Svår smärta kan hålla i sig i 2–4 veckor, men kan lokalt bero på de vävnadsskador som har uppstått. Ofta når svullnaderna sin kulmen efter 48–72 timmar och har då spridit sig både i den attackerade kroppsdelen och bålen. Om svullnaderna sprider sig till bålen inom 1–2 timmar är svår förgiftning trolig. Missfärgningar kan uppstå i hela det svullna området eftersom röda blodceller och plasma läcker in i muskelvävnaden.Döden inträffar vanligen inom 1–14 dagar, ibland senare, och orsakas av sepsis, kvävning eller hjärtsvikt.