Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 24 januari 2010

Hajom.

Hajom är en småort i Marks kommuns västra del, tillhörande Hajoms församling. Avståndet till Skene är åtta kilometer och avståndet till Göteborg 4,8 mil. Kollektivtrafiken består av buss. Hajom har grundskola mellan år 4 och 6 samt en förskola, 1-5 år. I det lilla centrum som bildas av medeltidskyrkan från 1100- talet och omkringliggande byggnader finns en mataffär. Bredvid kyrkan finns ett församlingshem. Pastorsexpeditionen är belägen i Surteby. En stor tillverkare av fönster samt några mindre hantverksfirmor finns i Hajom. Ortnamnet är ett urspårat så kallat hem-namn, bildat av fornsvenska haghi, 'gärdesgård, inhägnad hage' och hem 'boplats gård'. Berggrunden i Hajom består framförallt av västsvenska gnejser bildade för ca 1,7 miljarder år sedan när den baltiska urbergsskölden kolliderade med den amerikanska kontinenten. Det finns inslag av basiska bergarter i mindre områden. Hajom har, liksom övriga delar av Sverige, varit täckt av inlandsisen. För ca 18 000 år sedan blev klimatet varmare och isen började smälta. När isen drog sig tillbaka smälte material fram ur isen och transporterades vidare av smältvattnet, för att sedan avsättas framför eller vid sidan av isen. För ca 12 000 år sedan blev klimatet plötsligt kallare och avsmältningen av inlandsisen avstannade. Iskanten låg då i höjd med Kurse och Hjorttorp där stora mängder morän avsattes. Det material som avsattes kallas för Berghemsmoränen och den sträcker sig i en nordvästlig-sydostlig riktning genom Marks kommun. Hajoms by så väl som Hjorttorp ligger dessutom på deltan, d.v.s. på isälvsmaterial som avsattes vid älvmynningen framför isen vid denna tidpunkt. Större delen av Hajom låg då under vatten och endast de områden som idag ligger över 80 m över havets nivå var torrlagde. Denna strandlinje kallar man för högsta kustlinjen (HK). Innan isen fortsatte sin tillbakaryckning mot Borås hann den med en större framryckning ända ner till de södra delarna av Hajom i höjd med Mellby. Hajom är ett område bestående av två distinkta områden: höjdområdena med tunt jordtäcke bestående av sur näringsfattig morän samt själva dalgången vars jordtäcke består av finkorniga, näringsrika jordarter. Denna skillnad gör att floran har delats upp i två områden. Förutom dessa förutsättningar har Hajoms markanvänding dominerats av bete vilket gör att det finns gott om välhävdade ängs- och hagmarker. Särskilt sluttningarna ner mot Surtan har en mycket artrik ängsvegetation med slåttergubbe och backsippor. I norra delen av Hajom, strax norr om väg 156, finns en mindre bokskog. Hajom har naturligtvis de vanliga större däggdjuren som älg och rådjur. Räv förekommer, men populationen har kraftigt minskat på grund av rävskabben. Det finns indikationer på att även vildsvin har börjat röra sig i Hajom.
För den ornitologiskt intresserade finns goda möjligheter till fågelskådning. Dalgången utgör en utmärkt plats att skåda fågel under höst- och vårsträcken. Många tranor flyger över dalen och en del rastar här inför sista sträckan till Hornborgasjön. Även gäss passerar över dalen i stor omfattning.
Rovfåglar, framförallt ormvråk, är vanligt förekommande tack vare utmärkta jaktmarker och goda möjligheter till reden i träden nära Surtan. Också en och annan falk, t.ex. stenfalk, kan dyka upp.

Inga kommentarer: