Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 24 mars 2010

Strömsnäsbruk.

Strömsnäsbruk är en tätort i Markaryds kommun i Kronobergs län.


En grupp sydskånska industrialister, med August Schmitz i spetsen, kastade under senare delen av 1800-talet sina blickar på södra Smålands skogs- och vattenrikedomar.

Fler finansiärer ordnades vilket ledde till att Skåne-Smålands Järnväg (SSJ) med station i Strömsnäsbruk öppnades 1887.


Järnvägen är i dag nedlagd sträckan Värnamo-Traryd och uppriven mellan Ljungby–Traryd, men på sträckan Markaryd–Strömsnäsbruk ordnas fortfarande museiturer varje sommar.

Strömsnäsbruk var före denna tid ingen tätort, men blev det raskt då de skånska industrialisterna några år senare anlade ett pappersbruk på orten. Strömsnäsbruk kom därefter fram till 1970-talets slut mer eller mindre att vara synonymt med bruket, Strömsnäs Bruk. När bruket var som störst – på 1960-talet – hade det över 800 anställda. Orten hade som mest drygt 2 500 invånare.

Tillverkningen av massa och papper skedde 1898–1981 vid det i dag till stor del rivna bruksområde där "Lottas bäck" rinner ut i Lagan. Papper tillverkades mellan åren 1898–1981 och sulfitmassa 1906–1974. Viktiga produkter var, från åtminstone 1937, papperssäckar, på 1950-talet tjärpapp, och under 1960- och 1970-talen smörpapper. Sopsäckar var länge kassakon; 1970 tillverkades 70 miljoner säckar på fabriken. Under 1970-talet, då Strömsnäs Bruk ägdes av Södra Skogsägarna, gick trenden mot allt större produktionsenheter. Under dessa år slogs följaktligen många av de gamla bruken i Småland och annorledes ut.
Dödsstöten för Strömsnäs Bruk var med stor sannolikhet Södra Skogsägarnas investeringar på 1970-talet i de stora anläggningarna i Värö, Värö Bruk, och Mönsterås. Jätteinvesteringarna bidrog starkt till att flera av skogskoncernens små bruk slogs ut under de följande åren.

Efter nedläggningen av Strömsnäs Bruk finns ingen dominerande arbetsgivare på orten. Näringslivet är mer diversifierat med bland annat Transcom AB, ett call-center, som etablerat sig på det gamla bruksområdet, Glas-Lindbergs och anonyma korvjätten Lindvalls Chark AB.

På grund av vikande befolkningsunderlag har det allt sedan brukets nedläggning funnits gott om tomma lägenheter på orten. Av detta skäl, men också för att bruksorten alltid var en fungerande inflyttarmiljö, har Strömsnäsbruk alltefter flyktingpolitikens konjunkturer tagit emot många flyktingar och asylsökande under 1990- och 2000-talet.

Upplagd av Bengt kl. onsdag, mars 24, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)