Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 25 mars 2010

Skillingsfors.

Skillingsfors är en småort i Eda kommun. Skillingsfors är centralort i Skillingmark. Här ligger församlingens kyrka och livsmedelsaffär. På orten anlades 1793 ett järnbruk som var i drift fram till ca 1885. Orten hade även järnvägsförbindelse från 1928, då en bibana från Beted på DVVJ öppnades. Järnvägen lades ner 1961. Hösten 1904 gjorde en grupp intressenter en undersökning rörande en järnväg mellan de många fabrikerna vid Dalslands kanal söder om sjön Laxen och Mellerud vid Vänern. Ursprungligen tänkte man sig en smalspårig bana men vid ett sammanträde i Mellerud 12 januari 1906 framkom att om banan byggdes normalspårig skulle Bergslagernas Järnvägars, BJ, intresse bli avsevärt mycket större. Man beslöt därför att göra en ny undersökning, den här gången över en normalspårig bana. Man begärde ekonomiskt bidrag från BJ vilket beviljades 9 maj med 1000 kronor. Man uppdrog åt majoren Dennis Insulander (bilden till vänster) att göra undersökningen och 8 oktober presenterades hans plan- och kostnadsförslag. Det avsåg en bana mellan Mellerud och Billingsfors, kostnaden beräknades till 2 200 000 kronor. BJ meddelade intressenterna att man var villiga att köpa aktier i projektet för 500 000 kronor. I Kungliga järnvägsstyrelsen yttrande över koncessionsansökningen fanns även en passus som sa: ” Annorlunda ställer sig förhållandet om en järnväg mellan dessa platser, Mellerud och Billingsfors, utsträckes till någon punkt på nordvästra stambanan såsom Åmot eller Ottebol.” Detta föranledde intressenterna att 15 april 1912 komma med en ny koncessionsansökan. Den här gången avsåg den en järnväg från Mellerud via Årjäng, Koppom och vidare till Arvika. I förslaget ingick två bibanor. Den ena från Mosserud till Töckfors och den andra från Blomskog till Lennartsfors.

Inga kommentarer: