Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 7 juli 2009

Bremen.

Bremen, eg. Freie Hansestadt Bremen, är en stad i norra Tyskland med 547 934 invånare (2006), belägen i delstaten Bremen.


Bremen är mer än 1200 år gammal, och är även en av de främsta Hansastäderna genom historien. Den är belägen nära floden Wesers utlopp, cirka 12 mil från Hamburg. Bremens namn förekommer i historien under formen Bremun (lat. Brema) första gången 787 då Karl den store upprättade ett biskopsstift där. 1186 utfärdades det första kejserliga privilegiet för staden, och 1246 fastställdes sättet för val av stadens råd och dess befogenhet.

Trots beroendet av biskopen erhöll den småningom en tämligen självständig ställning, slöt handelsfördrag, förvärvade privilegier i England och Norge med mera och inträdde i hanseförbundet (1285-1358 och 1427-33 var den dock utesluten därur).

Under 1400-talet löstes den från nästan allt beroende av biskopen och började anses som en fri riksstad. Reformationen fann gynnsamt mottagande (1618 förklarades reformerta läran för statsreligion), och staden kämpade ihärdigt för både sin religiösa och sin politiska frihet. Den senare kom dock i fara, sedan det omgivande biskopsstiftet i början av 1600-talet råkat i starka händer och genom den westfaliska freden (1648) kommit i Sveriges ägo. Eftersom stadens ställning som fri riksstad aldrig fått officiell sanktion såg de till att utverka ett frihetsbrev från kejsaren 1646 (till en kostnad av 100 000 floriner) när de fick kännedom om att stiftet Bremen skulle avträdas till Sverige.

Sverige erkände dock inte detta sent tillkomna frihetsbrev vilket innebar att förhållandet mellan Bremen och den svenska kronan blev oklart och spänt de följande decennierna. Sverige hade visserligen i westfaliska freden förbundit sig att lämna Bremens gamla kyrkliga och politiska fri- och rättigheter oantastade, men gjorde sedermera anspråk på en viss överhöghet (det fordrade bland annat hyllning och att få inlägga en besättning i staden). När Bremen likväl uppträdde som självständig riksmedlem (trots Sveriges protester fick det 1654 en representant på tyska riksdagen), uppstod tvister ("första bremiska kriget"), som till en början bilades genom recessen i Stade 28 november 1654, enligt vilken Bremen förband sig att hylla den svenske kungen med mera, men där frågan om riksomedelbarheten uppsköts till framtida underhandling.

Bremens vägran att hylla Karl XI och dess anspråk på riksomedelbarhet med mera ledde 1665 till en krigsförklaring av Karl XI:s förmyndarregering. Svenskarnas mening var dock inte så mycket att betvinga Bremen som att skaffa sig en förevändning att hålla en stridsfärdig armé i Tyskland - ett lockbete för subsidiebringande allianser - under en tidpunkt av diplomatiska förvecklingar.
Det inträffade inte heller några egentliga sammandrabbningar i detta för den svenska ledningen föga hedrande krig, vilket i historien är känt under namnet andra bremiska kriget och 15 november 1666 avslutades det med traktaten i Habenhausen.

Enligt denna avstod Bremen till 1700 från att låta sig representeras på tyska riksdagen och från säte och stämma i nedersachsiska kretsen, varemot de av svenskarna på stadens område uppförda befästningarna revs ned och Sverige förband sig att vid möjliga tvister med staden att avstå från fientligheter. Utgången av "kriget" var ett klart nederlag för Sverige, tvistefrågorna mellan staden och Sverige blev inte lösta. Men huset Hannover, till vilket Sverige 1719 avträtt hertigdömet Bremen, erkände 1741 stadens riksomedelbarhet. 1803 blev Bremen fri riksstad, men Napoleon införlivade staden med det franska riket 1810 och gjorde den till huvudstad i departementet Wesermynningarna.

1815 förklarades det av Wienkongressen för fri riksstad och medlem av Tyska förbundet, 1867 ingick det med sitt område i Nordtyska förbundet, och blev 1871 en delstat i det enade Tyskland.
1857 grundades Norddeutscher Lloyd i Bremen och staden blev en viktig plats för transporter. Andra viktiga företag under industrialiseringen var Weser AG (Deschimag) och senare Borgward och Nordmende. I Bremen fanns även flygtillverkaren Focke-Wulf.

1937 förlorade Bremen Bremerhaven. Under andra världskriget bombades staden av allierat flyg på grund av sin rustningsindustri, bland annat den stora varvsindustrin. 1945 ockuperades amerikanska styrkor staden och Bremen blev tillsammans med Bremerhaven en amerikansk enklav i ett Nordtyskland som i övrigt var ockuperat av britterna. 1949 blev Bremen delstat i Västtyskland.

Inga kommentarer: