Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 9 juli 2009

Nolaskogsbygden i gamla tider.

Redan då inlandsisen släppte sitt grepp över området, för ca 10 000 år sedan, flyttade folk hit. Isen var som tjockast här och låg därför kvar länge. Folk kom från öst, väst, norr och söder. De jagade, fiskade och tog tillvara på vad skogarna och vattendragen hade att erbjuda. Den tjocka isens tyngd pressade ner landmassan. Då isen började smälta började landet att resa sig igen för att försöka återgå till sin ursprungliga höjd. Den här landhöjningen pågår fortfarande och nu är den på 0,8 cm per år. Landhöjningen gör att landskapet förändras mycket. Boplatser som en gång i tiden låg vid vattnet ligger idag högt över dagens havsnivå.
Det finns många spännande fornlämningar i kommunen. Det är få av fornlämningarna som är utgrävda och alla är inte upptäckta. Lättast att se är bronsåldersrösena, stora gravhögar byggda av sten. Exempel på välundersökta platser är: Bjästamon, stenålder, Gene fornby, järnålder, Arnäsbacken, järnålder och tidigmedeltid, och Kyrkesviken som är en medeltida handelsplats. Geneboplatsen är idag en fornby där delar av gården har rekonstruerats.

Kyrkan hade en viktig roll i handels- och samhällsorganisationen. Kyrkgrunder av 1200-talstyp har grävts ut vid den medeltida hamnplatsen Kyrkesviken och i Anundsjö. Själevad och Nordingrå var rika församlingar. De fick betala mest i hela Ångermanland när prästerna 1314 betalade gärdepenning till staten. Många handelsplatser låg i anslutning till kyrkan. Själevad är sedan 1500-talet känt som handelsplats. Betydande marknadshandel förekom även i Arnäs, Nätra, Anundsjö och i byn Gala i Moliden. Dit fraktade bönderna sina handelsvaror med hästskjuts och fiskarna kom för att sälja strömming. Handelsvägar mot lappmarken gick uppför Nätra- och Moälvens dalgångar. Handel på landsbygden fick sedan 1400-talet endast ske på särskilda marknadsplatser. All övrig handel skulle ske i städerna, vilkas tullavgifter var en viktig inkomst i statskassan. Nolaskogsbygden låg inom staden Härnösands handelsområde. Före 1842 fanns ingen stad eller ens en köping i norra Ångermanland.Bonden hade dock en begränsad rätt att sälja de varor han själv framställde, vilket ständigt var en källa till förtret för stadsborna. 1789 gav Gustav III allmogen rätt att även använda grannars produkter för avsalu. Sörkörare kallades de handelsresande bönder i bygden som på vintern, när isarna lagt sig, med häst och släde gav sig iväg till Mälardalen, främst Stockholm, för att göra affärer. Där sålde sörkörarna sedan skinn, hudar, träskedar, lärft av eftertraktad kvalitet, smör, fågel och renskött. Med sig på färden tillbaka kunde sörköraren ha spannmål, silver och exotiska lyxvaror som siden och kryddor.
Hela sörkörarresan kunde ta två månader. Det låg en aura av fest och äventyr kring dessa sörkörarresor och många uppnådde ett ansenligt välstånd genom sina affärer. Andra misslyckades och blev ruinerade. Sörkörarna vidgade sina vyer och kunde berätta om livet ute i den stora världen. Bilden ovan är från en tidigare utställning och visar en sörkörare med häst och släde rustad för resa söderut. Genom tidernas lopp misstänkte myndighetspersoner att bönderna bedrev olaga handel genom att köpa upp och återförsälja varor.På 1760-talet förordade landshövding Per Abraham Örnsköld en noggrannare kontroll över lanthandeln.På 1790-talet önskade landshövding Carl Bunge en skärpt kontroll. Landshövding Carl Nieroth uttalar 1810 samma åsikt, men han vill även få bukt med borgarnas olagliga handel.Kontroll av bondehandeln hörde ihop med passtvånget.
Respasset utfärdade landshövdingeämbetet och som underlag till passansökan krävdes ett fribrev. I fribrevet skulle resans syfte anges. Var det fråga om bondehandel skulle fribrevet, under decennierna kring sekelskiftet 1800, innehålla en uppräkning av de medförda varorna, som intygades av kronolänsman. Varorna måste nämligen förtullas när de fördes in i en stad för att säljas. Denna tullbestämmelse från 1622, kallad "lilla tullen", avskaffades 1810. Efter detta år innehöll sällan fribreven någon upplysning om varusortimentet — det behövdes inte längre.
1815 avskaffades förbudet mot livsmedelshandel på landsbygden. Bönderna kunde hädanefter köpa upp och lagra smör, ost, fisk, hudar, skinn, m.m. för att sedan sälja var som helst i riket. När förbudet mot landsköp upphörde 1846 var den nya lagen en redan tillämpad ordning i Västernorrland. Nätra var centrum för den fina lärfttillverkningen som blev känd i hela landet. Både sörköreriet och linnehanteringen hade en glansperiod under decennierna kring 1800. Försäljning av lärft utgjorde ett betydande inslag i sörkörarnas handel. Bilden till höger visar en grupp kvinnor som rycker lin, troligtvis i Nätra.

Inga kommentarer: