Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 15 april 2010

Dagö.

Dagö (estlandssvenskt uttal da:e, estniska Hiiumaa, forngutniska Dagaiþ) är en estnisk ö. Det är den norra ön av de två stora öarna som ligger väster om Estlands fastland; den södra heter Ösel.


Huvudorten på Dagö är Kärrdal och ön har sammanlagt 12 000 invånare på 960 kvadratkilometer. Taknenäset (estniska: Tahkuna nina) är den norra udden på Dagö. Huvudnäringarna på Dagö var tidigare jordbruk, fåravel, skogsbruk, skogsindustri och fiskkonservindustri, men på senare tid har en plastindustri växt fram liksom turism.

Kulturlandskapet präglas fortfarande av jordbruk men industriell verksamhet och turism är nya inslag i landskapet. På Dagös ostsida vid Harsundet mot Ormsö ligger hamnen Heltermaa, som har färjeförbindelse med Rus på fastlandet.

Färjeförbindelse finns också med Ösel. Dagö var i svensk besittning 1563-1721 och ön var länge ett viktigt centrum för svenskarna i Estland. I slutet av 1700-talet fanns där cirka 2 000. Av dessa deporterades år 1781 ungefär hälften till Ukraina av kejsarinnan Katarina II. De få som överlevde den långa vandringen till fots till Ukraina via Moskva grundade byn Gammalsvenskby. År 1929 evakuerades de flesta av de kvarvarande svenskarna från Gammalsvenskby till Gotland, men några av dem valde att återvända. Av dessa försvann de flesta i fångläger.

De kvarvarande svenskarna på Dagö bodde framförallt i området i och kring Kärrdal, där det fortfarande finns ett fåtal personer som betraktar sig som svenskar. Flertalet svenskar på Dagö uppgick emellertid antingen i den estnisktalande majoritetsbefolkningen eller flyttade över till Ormsö, när godset Hohenholm upplöstes under 1800-talet. Fortfarande är dock de estniska dialekterna på Dagö påverkade av svenskan i ännu högre grad än den estniska som talas på fastlandet. Under andra världskriget förstördes staden Kärrdals hamn av nazityska styrkor, och den är fortfarande inte återuppbyggd. I dag ligger båthamnen omkring en mil norr om staden.

Upplagd av Bengt kl. torsdag, april 15, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)