Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 12 april 2010

New Mexico.

New Mexico, (sp. Nuevo México, efter aztekguden Mexitli), Nya Mexiko, delstat i södra USA. Huvudstad är Santa Fe. Under mitten av 1500-talet utforskades hela dagens sydvästra Förenta staterna av de spanska conquistadorerna i jakt på guld. Området längs övre Rio Grande började koloniseras 1598 och kom att kallas Nuevo Méjico. De första spanska bosättningarna ägde rum i de bördiga dalarna norr om Santa Fe, vilken grundades som provinsen Nuevo Méjicos huvudstad 1610. När spanjorerna kom fanns det totalt runt 300 byar och städer befolkade av puebloindianer. Spanjorernas sjukdomar och ibland övervåld mot urinvånarna decimerade snart dessas antal mycket kraftigt. Spanjorerna försökte lära puebloindianerna kristendomen men då de fann sin egen tro bättre, kuvades de till underkastelse med svärdets hjälp; de kom och byggde sina byar, städer, rancher och kyrkor. I varje puebloby uppfördes en missionskyrka. Indianerna fick spanska namn och antog med tiden katolicismen. Spanjorerna hade gjort landet till sitt och kallat det för Nuevo Méjico. Med tiden blandade sig spanjorerna och puebloindianerna och det blandfolk som växte fram kallades sig för nuevo méjicanos.
Trots motgångar – indianuppror och ständiga räder från de nomadiserande stammarna i regionens periferier – kom kolonin att blomstra och växa genom huvudsakligen egen befolkningstillväxt. Bosättningarna i Nuevo Méjico låg i norra delen av nuvarande delstaten New Mexico vid övre Rio Grande och låg således långt norr om de andra spanska bosättningarna som slutade vid El Paso. Nuevo Méjico var egentligen aldrig en del av Mexiko utan en ”ö” norr om moderlandet. Alla resor söderut till El Paso och egentliga Mexiko var tvungna att företas genom land som tillhörde de fientliga apacherindianerna.
Provinsens huvudnäring var fåravel och hundratusentals får drevs söderut till marknaderna varje år. Handelskaravaner färdades norrut till marknaderna i Santa Fe och Taos i norra Nuevo Méjico. Provinsens befolkning var till största delen självförsörjande jordbrukare som levde i byar och brukade och ägde marken kring dem kollektivt. Även stadsbefolkningen försörjde sig till stor del på jordbruk kring städerna.
Spanien försvagades i och med Napoleonkriget och kunde inte längre hålla kvar sina frihetssträvande kolonier på andra sidan havet. År 1821 blev Mexiko ett självständigt kejsardöme under Agustín de Iturbide men general Antonio López de Santa Anna störtade kejsaren och proklamerade den mexikanska republiken tre år senare och Mexiko antog sin första konstitution 1824.
Banden med Mexico City var svaga och svala; 1837 gjorde invånarna i norra delen av provinsen Nuevo Méjico uppror mot centralregeringen men detta uppror slogs snart ned. Bristen på beskydd mot apache- och comancheindianer, som gjorde allt djärvare och talrikare räder, djupt in i regionen ledde till att många längtade efter en ny regim. Blickarna riktades mot Förenta staterna, med vilket mer handel skedde över Santa Fe-leden än med själva Mexiko. Ekonomiskt höll redan amerikanarna på att ta över Nuevo Méjico. Krig mellan Mexiko och Förenta staterna bröt ut 1846 som en följd av Förenta staternas annektering av den mexikanska provinsen Texas, som befann sig i uppror mot moderlandet sedan tio år tillbaka. Förenta staternas seger blev förkrossande; två år senare hade amerikanska trupper ockuperat hela Mexiko och tvingat landet att avträda halva sin yta, hela sin norra del, till Förenta staterna. Mexiko förlorade allt sitt land från Texas till Kalifornien. Enligt fredsavtalet skulle alla mexikaner som bodde kvar i de ockuperade områdena automatiskt erhålla amerikanskt medborgarskap i och med utgången av år 1848. Allt privat ägande av land med mera skulle respekteras och befolkningen var garanterad att få behålla sitt språk och sin kulturella särart.
Nuevo Méjico, främst längs Rio Grandes dalgång, var forna norra Mexikos mest tättbefolkade område. I andra delar av de erövrade territorierna blev de inflyttande angloamerikanerna snabbt i majoritet, särskilt i norra och centrala Kalifornien. Utvecklingen i New Mexico var emellertid en annan. Länge förändrades föga i Nuevo Méjico, mer än att namnet ändrades till engelskans New Mexico; styret var fortsatt huvudsakligen inhemskt spanskamerikanskt.

Upplagd av Bengt kl. måndag, april 12, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)