Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 15 juni 2010

12 slags djur du skall undvika.

Ormar är väl de mest kända – och mest fruktade – av alla giftiga djur, men om man synar djurvärlden i sömmarna, hittar man faktiskt giftiga medlemmar i nästan alla djurgrupper. Här är en lista över de viktigaste, så att man vet när man skall hålla sig på avstånd.

Däggdjur
Giftiga däggdjur är inte så vanliga, men det australiska näbbdjuret har två kraftiga sporrar på bakbenen. De är förbundna med giftkörtlar, som kan ge starka smärtor. Många näbbmöss har också giftig saliv, så man skall hantera dem försiktigt.

Fåglar
Pitohuier, en liten grupp fåglar som finns på Nya Guinea, har ett gift i huden, som är så kraftigt att människor kan bli känslolösa i ansiktet, om de hanterar fåglar och därefter till exempel gnuggar sig i ansiktet utan att först tvätta händerna.
Kräldjur

Det är hos kräldjuren man hittar de vanligaste och mest fruktade giftiga djuren. Väldigt många ormar är giftiga, och en stor del av dem är livsfarliga för människor. Hos de andra kräldjursgrupperna är giftiga djur mycket sällsyntare. Faktiskt finns det bara två ödlor, som kan ge problem.

Amfibier
Bland grodor och salamandrar hittar man några av världens giftigaste djur. De har inte gifttänder av det slag man hittar hos ormar utan bildar gift i huden eller i särskilda körtlar på nacken eller i ryggen. Hos några arter är giftet så starkt att det kan vara helt livsfarligt att vidröra djuren utan att ha handskar på sig.

Fisk
Det finns en hel del giftiga fiskarter. Hos dem är giftkörtlarna i regel förbundna med taggar i fenorna eller på gälarna. De används uteslutande som försvarsvapen och inte till jakt. Det finns dock en liten grupp djuphavsfiskar, som verkar ha en gifttand. De jagar säkert sitt byte med detta vapen.

Blötdjur
Giftiga blötdjur är sällsynta, men bland konsnäckorna finns det flera mycket giftiga och även mycket aggressiva arter. Det har skapat problem för många människor, eftersom dessa djur också har mycket vackra skal, som är populära samlarobjekt. Det har kostat en del samlare sjukhusvistelser och i några fall livet.

Insekter
Det finns tusentals giftiga insekter – alla som har varit i närkontakt med ett bi eller en geting vet hur smärtsamt det kan vara. Lyckligtvis är djuren farliga enbart om man är allergisk mot deras gift. Annars är de ”bara” obehagliga och smärtsamma.

Spindlar
Alla de tusentals spindlar som finns världen runt är giftiga, men det är bara få som kan ge problem för människan. Det finns dock ett litet antal som är livsfarliga att komma i närkontakt med.

Skorpioner
Skorpioner är välbekanta giftiga djur, och med sina stora klosaxar och spetsiga gifttagg i svansen ser de också mycket skräckinjagande ut. Många av arterna är absolut också farliga, och helt allmänt skall skorpioner behandlas med respekt och försiktighet.

Skolopendrar
De blixtsnabba skolopendrarna, som lever i skogarnas markskikt överallt på jorden, är i regel bara farliga för sina bytesdjur, men några arter har så stora giftiga mundelar att de kan bita hål i människohud, och då kan man få allvarliga problem.

Tusenfotingar
Tusenfotingar är normalt några av de mest fredliga djur man kan tänka sig, och de har varken tänder, gifttaggar eller annat att stickas med. Vissa arter kan emellertid avge mycket starka gifter, om de angrips, och det kan vara livsfarligt för människor, som kanske har ett sår på handen, eller som sticker ett finger i munnen utan att först ha tvättat sig.

Maneter
Det kan vara lämpligt att spara de primitivaste men också avgjort farligaste djuren till sist. Maneter kan vara obehagliga att komma i närkontakt med, vilket alla vet som råkat ut för att simma på en brännmanet. I tropikerna finns det emellertid små maneter, som är så giftiga att man helt enkelt dör, om man inte kommer under behandling.

Inga kommentarer: