Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 26 juni 2010

Galapagosöarna. (Ecuador)

Galapagosöarna är en ögrupp, som hör till Ecuador.


De 19 öarna är belägna i Stilla havet ungefär 1 000 km väster om Ecuadors fastland. Ekvatorn går över den största ön, Isabela.

Galapagosöarna är kända för det stora antalet endemiska arter som finns här och även för Charles Darwins forskning som resulterade i hans teori om naturligt urval.

Galapagosöarna blev nationalpark 1959, vilket innebar att 97,5% av öarnas landyta skyddades. Då fanns tre bosättningar där med sammanlagt omkring 1 500 invånare. På 1980-talet hade antalet invånare ökat till mer än 15 000. 1986 blev det omgivande havet ett marint reservat. UNESCO hade redan 1978 tagit med Galapagosöarnas landområde på sin världsarvslista och 2001 inkluderades även det marina reservatet. Endast fem av öarna är bebodda. Galapagosöarna upptäcktes av Fray Tomás de Berlanga 1535. Öarna var obebodda, men Thor Heyerdahl fann på 1950-talet krukskärvor av sydamerikanskt ursprung som visade att folk tidigare varit där. Denna teori är fortfarande kontroversiell.
Ecuador annekterade området den 12 februari 1832.

I september 1835 kom Charles Darwin, sonson till evolutionsteoretikern Erasmus Darwin, till Galapagosöarna och stannade ungefär fem veckor, då han studerade geologi och biologi på fyra av öarna. Han skrev sedan boken Om arternas uppkomst, till stor del inspirerad av materialet han samlade på öarna. Eftersom Galapagosöarna ligger så isolerat finns där många djurarter som bara lever på just dessa öar. Djur som bara finns på en plats kallas för endemer. De djur som det främst finns av på Galápagos är kräldjur och fåglar. 95 % av kräldjursarterna finns bara här, och detsamma gäller för 49 % av fåglarna.

Några djurarter som bara finns på Galapagosöarna är bland annat havsleguanen (Amblyrhynchus cristatus) som man uppskattar att det finns uppemot 400 000 stycken som lever på samtliga av öarna, landlevande leguan, galapagossköldpadda (Geochelone nigras) som man uppskattar att det finns 18 000 individer på Española, San Christobal, Santa Cruz, Pinzon, Isabela och Santiago ( Pinta-underarten är utdöd i naturen), galapagospingvin (Spheniscus mendiculus) vars antal varierar med några hundra till några tusen stycken och som har sin utbredning på Isabela, Fernandina, Floreana och Santiago, galapagosskarv (Phalacrocorax harrisi), galapagoshäger (Butorides sundevalli) och många olika finkar. Andra arter är Galápagossjölejon som uppskattas till cirka 50 000 individer vilka återfinns på samtliga öar, den landlevande leguanenen som har specialiserat sig på att äta de gula kaktusbollarna och har sin utbredning på Santa Cruz, Baltra, Seymour, Isabela och Fernandina, lavaödlan som är Galapagos representant inom familjen Microphus och som det finns ett stort antal av på alla öarna förutom Genovesa och blåfotad sula som det häckar ungefär 20 000 på alla öarna förutom Pinzon och Santa Cruz.

Många av de djur som inte är endemiska arter på Galapagosöarna är istället endemiska underarter, så som exempelvis den underart av brun pelikan (Pelecanus occidentalis occidentalis) som häckar på öarna.
Under andra hälften av 1900-talet började bosättarnas getter att föröka sig i allt större utsträckning och påverka det inhemska beståndet av växter och djur. Därför beslutades det att dessa skulle tas bort, och år 2007 hade ca 10 000 getter skjutits.

Upplagd av Bengt kl. lördag, juni 26, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)