Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 29 juni 2010

Jerusalem. (Israel)

Jerusalem (hebreiska: יְרוּשָׁלַיִם‎ , Yerushaláyim; arabiska: القُدس , al-Quds) är sedan 1949 de jure huvudstad i Israel och proklamerad som Palestinas huvudstad. Staden har en historia som går tillbaka till omkring 4000 f.Kr. Jerusalem är den heligaste staden för världens judar och har även stor religiös betydelse för kristna. Den räknas dessutom som den tredje heligaste staden inom islam. Trots att Gamla Staden bara har en area på 0,9 km² rymmer den en mängd platser av religiös betydelse, bland dem Tempelberget, Västra muren, Den heliga gravens kyrka, Klippdomen och Al-Aqsamoskén. FN menar att östra Jerusalem skall utgöra huvudstaden i en palestinsk stat medan västra Jerusalem ska fungera som israelisk huvudstad. EU erkänner inte Israels olagliga annektering av östra Jerusalem och menar att en genuin fred förutsätter att Jerusalems status som huvudstad i bägge länderna avgörs genom förhandlingar.

Jerusalem anses ha grundats omkring 1800 f.Kr. Dess tidigast kända invånare var jevuseerna, ett kanaanitiskt folkslag, och staden kallades därför bland annat Jebus.
Enligt den judiska Toran - det kristna Gamla testamentet - intogs Jerusalem omkring 990 f.Kr. av israeliternas kung David. Kung David gjorde staden till huvudstad i sitt rike, som vid denna tid även omfattade de 10 nordliga stammarna, Israel. Han regerade i 7 år i Hebron och i 33 år i Jerusalem. Efter kung David uppförde hans son Salomo Templet på Moria berg i Jerusalem, "den plats som Gud ser till". Judar världen över vänder sig mot Jerusalem och tempelplatsen i sin bön.
Efter Salomos död splittrades riket i en nordlig och en sydlig del och kung Davids ättlingar kom att behålla makten i det södra riket (Juda rike) ända till dess att den babyloniske kungen Nebukadnessar erövrade och förstörde staden och templet år 587 f.Kr. och förde bort befolkningen i den s.k. babylonska fångenskapen. Efter det att Babylonien fallit för Persien fick judarna återvända till staden och då återuppfördes Templet under persiskt beskydd (480-talet f.Kr.) och förblev en samlingspunkt för judarna fram till dess att den och staden i övrigt erövrades av romarna efter det misslyckade judiska upproret 66-70. Efter det sista stora judiska upproret i Israel mot det romerska styret, den så kallade bar-Kochbarevolten 132-135, förbjuds judar att bo i Jerusalem och i en radie på omkring 50 kilometer från staden. Jerusalem ombyggdes till en romersk stad under namnet Aelia Capitolina. Romarna döpte samtidigt om Judéen till Palestina, efter filistéerna som var ett annat folk i området. Hundra år efter att Romarriket antagit kristendom som statsreligion återfick staden sitt gamla namn och den kristne biskopen där upphöjts till rang av "patriark". Jerusalem är islams tredje heligaste plats, efter Mekka och Medina. Av de första muslimerna kallades staden Bayt al-Maqdes men det är som al-Guds al-Sharif staden är känd inom modern islam och i Västasien. 638 utökade det islamiska kalifatet sin makt till att omfatta Jerusalem. Med den muslimska erövringen av Syrien tilläts judar att flytta till staden Rashidun-kalifen Umar ibn al-Khattab utfärdade ett dekret tillsammans med den kristne patriarken Sophronius att kristendomens utövare och heliga platser i staden skulle skyddas under det muslimska styret. Muslimen Umar vägrade be i de kristna kyrkorna (vilket väl tilläts av islam), detta för att hans muslimska överlevande inte skulle göra om kyrkan till moské. Istället bad han utanför kyrkan, där Umar lät bygga en moské. [8] När muslimerna begav sig till Bayt Al-Maqdes för första gången letade de efter den "borterst belägna heliga moskén" som nämns i Koranen och Haditherna. De hittade platsen full med skräp, städade iordning stället och använde den efter detta som böneplats. Under 700-talet ledde Umayyad-kalifen Abd al-Malik byggandet av Klippdomen. Den med 1000-talet samtida historikern al-Muqaddasi skriver att Abd Al-Malik byggde detta tempel för att visa de kristna att muslimsk arkitektur var mätbar med de vackra kristna kyrkor som fanns i staden.

Inga kommentarer: