Livets hårda skola: Jätteexplosion hade kunnat bli jordens undergång.

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 5 juni 2010

Jätteexplosion hade kunnat bli jordens undergång.

Astronom: Skulle ha utraderat vår civilisation
Risken att Jorden ska träffas av en asteroid kan vara större än man tidigare trott.
I torsdags skakades planeten Jupiter oväntat av en enorm explosion.
– Hade objektet träffat Jorden skulle vår civilisation ha blivit utraderad, säger en astronom.
Den ansedde amatörastronomen Anthony Wesley satt i torsdags kväll i Australien och kikade på Jupiter när han plötsligt såg en skarp ljusblixt från planetens yta.
Med all sannolikhet hade den träffats av en meteor eller en större asteroid – experterna är ännu osäkra.
Skulle slagit ut jorden
Med tanke på ljusblixtens styrka och storlek har den norske astronomen Knut Jørgen Røed Ødegaard räknat ut att det måste ha varit var en otrolig smäll.
– Den skulle förmodligen ha släckt ut vår civilisation om Jorden hade träffats, skriver han på sin webbsida.
Det är andra gången på mindre än ett år som en stor himlakropp träffar Jupiter. Och så sent som 1994 bombarderades planeten av en kometskur som förbluffade astronomerna.
Jorden kan träffas
Den gången sade forskarna att det går flera tusen år mellan sådana händelser. Efter torsdagens explosion är det dags att tänka om, menar Knut Jørgen Røed Ødegaard.
– Det som nu har hänt visar att det är många fler objekt i Jupiters närhet än man tidigare trott. Även på Mars har man sett fler nedslag än väntat de senaste åren. Det är därför möjligt att risken för att Jorden träffas också måste revideras.
Han efterlyser nu fler program för att ta reda på vilka stora objekt som susar omkring i vår närhet och eventuellt nya skyddsåtgärder för det fall att Jorden riskerar att träffas.