Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 9 april 2011

La Louvière. (Belgien)

La Louvière är en vallonska stad och kommun som ligger i belgiska provinsen i Hainaut . La Louvière kommun omfattar de gamla kommunerna i Haine-Saint-Paul , Haine-Saint-Pierre , Saint-Vaast , Trivières , Boussoit , Houdeng-Aimeries , Houdeng-Goegnies ,


Maurage och Strépy-Bracquegnies . La Louvière är huvudstad i centrum regionen, en före detta kol gruvområdet i Sillon industriel , mellan Borinage till väst och Pays Noir österut.

mytiska ursprung
Legenden om en mor varg omvårdnad ett barn på La Louvière påminner om den mytomspunna födelsen av Rom . Den sanna ursprung i staden, men är från 12-talet. Vid den tiden, skog, och förmodligen varg-smittade, territorium i dagens La Louvières var namnet Menaulu , från den gamla franska betyder "Wolf's Lair". Detta land var en del av den större gemenskapen av Saint-Vaast, som själv tillhörde Aulne Abbey .

Genom 1284, namnet på det område hade översatts till latin , sedan tillbaka till franska till sitt nuvarande namn av La Louvière. The Lords of Saint-Vaast uppmuntras prospektering på deras mark, vilket ledde till den första utvinning av kol under året 1390. Klostret vägran att tillhandahålla nödvändig infrastruktur, dock försenad storskalig utveckling fram till den 18: e talet.

I den 19-talet, byggandet av vägar, kanaler och järnvägar får slutligen den lokala kolproduktion som ska exporteras. Investeringar hällde även i det lokala näringslivet att dra nytta av den rikliga energikälla. La Louvière överträffade snabbt sin länsherre Saint-Vaast, både i befolkning och ekonomiskt välstånd. Inom femtio år, det område som inte var mycket mer än en plats namn hade blivit en av de viktigaste städerna i Vallonien. La Louvière skulle erkännas som en självständig stad 1869. Idag La Louvière är fortfarande den femte största staden i Vallonien, efter Charleroi , Liège , Namur , och Mons .

Inga kommentarer: