Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 10 november 2009

Aboriginer. (Australiens urbefolkningar)

Aboriginer är en allmän benämning för urbefolkningar. Ordet kommer från latinets ab origine som betyder från början eller av ursprung. Idag används ordet aborigin främst på en person som stammar från Australiens urbefolkningar. En korrekt använd benämning är Australiens aboriginer. De allra första aboriginerna kom till Australien via Sydostasien. I Australien levde de ostört i minst 40 000 år, vissa fynd tyder på att de har levt där i över 70 000 år. Som så kallade jägare och samlare var de inte bofasta. Tillgången på bytesdjur, växter och nötter växlade med årstiderna och så gjorde deras boplatser. Arbetsfördelningen var ofta sådan att kvinnorna samlade råvaror till mat, kläder och verktyg samt beredde mat och tillverkade kläder medan männen jagade med bland annat spjut, spjutslungare, klubbor, bumeranger och nät. Maten och övriga tillgångar delades sedan av alla medlemmar i klanen, där en klan bestod av ett brödrapar med fruar och barn. Flera klaner bildade en stam och i nödtider såg stammens äldre, d.v.s de som styrde, till att tillgångarna fördelades mellan stammens invånare i stället för enbart inom klanerna. I slutet av 1700-talet, närmare bestämt efter James Cooks ankomst till Australien 1770, började kontinenten koloniseras av britter. Vissa hade blivit ditförda som straffångar medan andra var soldater, fria bosättare, administratörer, m.fl.. Då fanns det omkring 750 000 australiska aboriginer. Många av aboriginerna dog, främst av sjukdomar som engelsmännen förde med sig och som aboriginerna inte var immuna mot, men de blev också skjutna eller förslavade. De betraktades som djur man kunde tämja och använda som arbetskraft. I Tasmanien utplånades alla helaboriginer. Dock finns det ättlingar till tasmanska aboriginer kvar. De kom så småningom att kallas australnegrer men är, trots sin mörka hudfärg, inte nära släkt med afrikanska folk. Övergrepp mot aboriginer var vanligt förekommande fram till modern tid. Det var till exempel inte förrän 1963 som de fick rösträtt och räknades med i invånarantalet.

Nu finns det omkring 386 000 australiska aboriginer, vilket endast är 2 % av australiens alla medborgare. Av dessa bor en stor del i städernas utkanter och fattiga områden. Arbetslösheten är mycket hög, 30 procent av aboriginerna jämfört med 9 procent av övriga befolkningen är arbetslösa, främst på grund av bristande utbildning. De som har arbete kommer inte upp i samma lönenivåer som övriga befolkningen. Många är missbrukare av alkohol och/eller andra droger och hela 15 procent av alla aboriginer sitter i fängelse.
I praktiken diskrimineras aboriginerna fortfarande. Ett exempel på hot mot deras rättigheter är partiet One Nation som anser att en del befattningar skall frånhållas aboriginer och att de inte skall vara berättigade till en del bidrag de får i nuläget.

Inga kommentarer: