Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 22 november 2009

Timmernabben.

Timmernabben är en tätort i Mönsterås kommun i Kalmar län. Orten ligger vid Kalmarsunds kust. Namnet är sammansatt av orden "timmer" och "nabbe", där nabbe är en synonym för udde.
Timmernabben har idag visst fiske samt en del tillverkning av keramik och konfektyr. De flesta av invånarna arbetar på annan ort. De äldsta tecken som tyder på bosättningar i området för dagens samhälle är från bronsåldern. Anledningen till att tidigare fynd saknas kan vara att området tidigare legat under havsytan. Fynden är ett koncentrerade till ett gravfält i Nyemåla där arkeologiska undersökningar gjordes år 1935.
Gravfältet rymmer fem rösen samt en rund stensättning. Den största högen var vid undersökningarna sedan länge plundrad på fynd och inga fynd kunde därför göras där. I en av de mindre högarna kunde man däremot finna lerskärvor och brända benrester samt bränd jord som visar att den döde bränts på platsen och lagts i en lerkruka innan röset rests. Genom lerkrukan har gravfältet kunnat dateras till just bronsålder. Det största röset i Nyemåla kallas drakröset efter en nu bortglömd sägen om hur en drake vaktade en skatt där.
Ytterligare ett gravfält, något yngre och mindre, finns vid Gäddenäs udde. Detta är daterat till vikingatiden. Här finns 2 rösen, 2 runda stensättningar och kanske det mest intressanta, 2 labyrinter eller också kallade trojaborgar. Även detta gravfält undersöktes vid 1935 års utgrävningar.

Upplagd av Bengt kl. söndag, november 22, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)