Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 13 november 2009

Maisons-laffitte. (Frankrike)

Maisons-Laffitte är en stad i Frankrike med 29 644 invånare.


Maisons-Laffitte kallas även hästarnas stad (Le Cité de Cheval) och skyltarna innan man kommer in i staden hälsar en även "Välkommen till häststaden".
Staden är uppbyggd runt ett slott som byggdes på 1600-talet och staden döptes om till Maisons-Laffitte när slottet köptes av Jacques Laffitte som även var en känd hästälskare, vilket ledde till att staden blev känd som hästarnas stad.

Maisons-Laffitte ligger ca 18 km från centrala Paris. Maisons-Laffitte grundades redan under Karl den stores tid (742-814) men var då enbart en liten by som enkelt kallades för "Maisons" (husen). Byn var så pass liten att man inte fick en egen kyrka förrän på 1200-talet. Namnet ändrades senare till Maisons-sur-Seine (Husen vid Seine) efter floden Seine som rann förbi byn. Munkarna från Paris utvecklade byn så att det blev ett stort centrum för jordbruk. Men under 1000-talet blev Maisons-Laffitte tungt utsatt för det feodala systemet där nästan all mark ägdes och styrdes av familjen Poissys. Poissys skulle styra byn ända fram till 1400-talet när två systrar köpte landet om splittrades mellan de två. Men staden växte trots allt och 1546 bodde 13074 invånare i staden.

Efter systrarnas död skulle det ändå dröja fram till år 1602 innan staden förenades. Byn köptes då av familjen Longueils, en politiskt engagerad familj som även gav sin familjesköld till staden. 1650 lät René de Longueil bygga ett slott kallat Maisons (Huset) som skulle bli stadens stolthet. Till detta byggdes även en park på 100 acres. Slottet skulle sedan säljas vidare till earlen av Artois år 1777. Det var han som startade stadens häst-traditioner genom att bygga upp ett stall för sina 30 hästar. Men stallet och hästarna skulle flyttas 1748. Under Franska revolutionen (1788-1799) belägrades slottet Maisons av franska armén, innan det köptes av bankiren Jacques Laffitte år 1818. Laffitte sålde av delar av parken under 1833 där han lät bygga hus istället för att locka fler folk till den lilla orten. Jacques Laffitte utvecklade staden ytterligare när han 1843 finansierade byggandet av järnvägslinjen mellan Paris och Rouen som skulle gå genom staden. Han lät även bygga en galoppbana i staden och drömde om att Maisons-Laffitte skulle bli ett centrum för träning av galopphästar.

1872 byggdes även en ny kyrka i staden och nu ändrades den lilla ortens namn till Maisons-Laffitte, vilket blev officiellt år 1882. 1891 byggdes även ett stadshus i samband med att ytterligare en galoppbana byggdes.

Under hela 1900-talet utvecklades staden och byggdes ut. Det jordbrukslandskap som staden förut var känd för försvann. Större lägenhetsområden byggdes inne i staden under 50- och 60talet och 1968 hade invånarantalet ökat till hela 24 172 invånare. Nu fortsatte även utökningarna av hästverksamheten i staden allt eftersom ridsporten blev mer och mer populär i världen.

Inga kommentarer: