Parma. (Italien)

Parma är en stad med ca 175 000 invånare och huvudorten i provinsen Parma i regionen Emilia-Romagna i norra Italien. Parma är känt bland annat för sin livsmedelsindustri, och här ligger EU:s gemensamma myndighet för livsmedelssäkerhet, EFSA (European Food and Safety Authority). Staden är också ett biskopssäte.
Staden Parma ligger på slätten vid floden Parma, en liten biflod till Po, vid den gamla Via Æmilia, som går genom staden. Staden är omgiven av breda vallar, vilka används som promenadstråk och i söder omsluts den av citadellet.
Av stadens mer än 60 kyrkor är katedralen, byggd i romansk-bysantisk stil, den äldsta; dess kupol pryds av Correggios berömda freskmålning Marias himmelsfärd (som dock blivit rökskadad), öster om katedralen ligger kyrkan S. Giovanni Evangelista, en vacker renässansbyggnad av B. Zaccagni, med fresker av Correggio. Kyrkan Madonna della Steccata, Parmas vackraste renässanskyrka, byggd 1521-39 efter Zaccagnis ritningar, innehåller flera hertigars av Parma gravar. Det forna hertigliga palatset och La Pilotta bildar en stor grupp av byggnader, huvudsakligen härstammande från 1500- och 1600-talen. Det senare inrymmer konstakademin, ett värdefullt tavelgalleri, fornminnesmuseum samt ett stort bibliotek. Den restaurerade Teatro Farnese (byggd 1618-28, för 4 500 åskådare) hör även dit. 1422 öppnade universitetet. För övrigt har Parma biskopsseminarium, och musikkonservatorium.
Ostsorten Parmigiano-Reggiano som ofta kallas parmesanost (vilket inte är detsamma) har uppkallats efter Parma i kombination med staden Reggio nell'Emilia. Staden har även blivit berömd för den lufttorkade skinka som produceras i Parma med omnejd. Lokalt kallas skinkan Prosciutto Crudo di Parma, vilket betyder rå skinka från Parma (i motsats till kokt skinka). I Sverige kallas denna skinka dock oftast för "Parmaskinka" eller i vissa fall endast "Parma" vilket kan ge upphov till förvirring. Med dessa två välkända matprodukter har Parma tagit plats som ett kulinariskt högsäte. Parma är ett mycket gammalt samhälle, som att döma av de pålbyggnader från bronsåldern som återfanns därstädes 1864, härstammar från förhistorisk tid. Det blev 183 f.Kr. en romersk koloni och fick under kejsar Augustus namnet Colonia Julia Augusta. Under Bysantinska rikets erövring av Rom, blev Parma en del av Exarkatet; grekerna kallade den Chrysopolis ("den gyllene staden"), och detta namn förvandlades i medeltidens krönikor till Grisopolis. Parma blev på medeltiden en viktig station längs Via Francigena som förband Rom med Nordeuropa, då staden bland anat såg en stor tillströmning av pilgrimer. Det införlivades nominellt av Karl den store i Heliga romerska riket, men regerades i praktiken av biskopen. Under de följande århundrades maktkamper mellan imperiet och kyrkan, tog Parma som regel parti för kejsaren. Två av dess biskopar blev för övrigt motpåvar.
Även under striderna mellan guelfer och ghibelliner tog Parma inledningsvis parti för imperiet. 1248 övertog de påvliga släkterna makten, varmed kejsar Fredrik II belägrade staden, men han slogs ner.
Till trettonde århundradet styrdes Parma som republik av familjerna Rossi, Pallavicino, Correggio och San vitale. 1346 kom det till Milano och delade därefter huvudsakligen hertigdömet Milanos öden till 1512. Under heliga ligans krig mot Frankrike erövrade påven Julius II 1512 städerna Parma och Piacenza, vilka förenades med Kyrkostaten, men av påven Paulus III, som var medlem av huset Farnese, upphöjdes Parma 1545 till ett eget hertigdöme, som han gav åt sin naturlige son Pier Luigi Farnese, vars ätt utgick 1731 på manssidan med hertig Antonio.
1731-35 tillhörde Parma och Piacenza spanske prinsen Karl, en son av Antonios brorsdotter Elisabet och Filip V av huset Bourbon, och 1735-48 Österrike samt avträddes jämte Guastalla sistnämnda år till den ovannämnde Karls broder Filip (1748-65). Då Filips son Ferdinand (1765-1802) avled, tog Frankrike Parma, Piacenza och Guastalla. Redan 30 mars 1806 gav Napoleon Bonaparte Guastalla åt sin syster Pauline och senare Parma, med hertigtitel, åt Cambacérës och Piacenza åt Lebrun som franska län, men Parisfreden 1814 och Wienkongressen 1815 överlämnade Parma, Piacenza och Guastalla såsom självständigt hertigdöme åt Napoleons gemål kejsarinnan Marie Louise.
Efter hennes död 1847 tog enligt 1817 och 1819 fastställda bestämmelser hertigen av Lucca Karl II, sonson till den ovan nämnde hertig Ferdinand, Parma i besittning. Huset Bourbon hade således åter kommit på Parmas tron, men redan i mars 1848 måste hertigen fly ur sitt land som blivit statt i revolution. Hans myndighet återställdes visserligen i april med österrikisk vapenmakt, men 14 mars 1849 avsade han sig regeringen till förmån för sin son Karl III, som regerade sitt lilla rike med mycken stränghet. Sedan hertigen dött 27 mars 1854 för en lönnmördares dolk, övertog hans änka, Louise Marie av Bourbon, syster till greven av Chambord, regeringen för sin minderårige son, Robert. Denna begåvade kvinna sökte genom eftergifter och reformer blidka befolkningen. Under kriget 1859 förblev hon dock neutral, och anslöt sig inte enligt folkets önskan till Sardinien emot Österrike, och av den anledningen tvingades hon efter österrikarnas nederlag vid Magenta lämna landet (9 juni). En provisorisk regering uppmanade Viktor Emanuel att överta hertigdömets styrelse; och sedan landet genom allmän folkomröstning uttalat sig för en förening med Sardinien, följde Parmas införlivande med det nya kungariket Italien 18 mars 1860, i vilket det bildade provinserna Parma och Piacenza samt en del (Pontremoli) av Massa-Carrara.
Parma hade vid sin förening med kungariket Italien (1800) en areal av 6 158 km² och 0,5 miljon invånare.