Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 19 juni 2011

Pazardzik. (Bulgarien)

Pazardzhik ( bulgariska : Пазарджик , även stavat som Pazardjik eller Pazarjik ) är en stad belägen längs stranden av den Maritsa floden, södra Bulgarien .


Det är huvudstad i Pazardzhik provinsen och centrum för homonyma Pazardzhik kommun .Från och med februari 2011 har staden en befolkning på 70.882 invånare.

Pazardzhik grundades av tatarer från vad som idag Bilhorod-Dnistrovskyi i 1485 på vänstra stranden av floden Maritsa , nära marknaden i regionen, ett viktigt vägskäl i mitten av denna produktiva regionen, och heter tatariska Pazardzhik ( turkisk tatariska Pazarcιk , "små tatariska marknaden").

Tack vare detta fördelaktiga läge, avvecklingsdagen utvecklats snabbt.Även om det var mycket liten i början av det 19th århundradet blev det administrativa centret för regionen i slutet av århundradet och förblev så fram till frigörelsen från turkiska ockupationen.

Under de följande århundradena fortsatte staden att växa och stärkt sin position.Handel med järn, läder och ris blomstrade.Staden imponerade besökare med sin vackra hus och rena gator.I 1718 Gerard Kornelius Drish besökt Pazardzhik och skrev "husen här efter konstruktion, storlek och skönhet står högre än Niš , Sofia och alla andra ställen ".

Ryssarna under greve Nikolaj Kamenskij fick staden efter en kort belägring 1810.I mitten-19th century Pazardzhik var ett stort, viktigt centrum för hantverk och handel, med en befolkning på cirka 25.000 personer.Den var värd för två stora årliga mässor, och en stor marknad tisdagar och onsdagar.Det fanns ett postkontor med en telegraf.

I 1837 kyrkan av Guds Moder byggdes - en viktig nationell monument, berömd för sin arkitektur och träsniderier.I mitten av 19th century Pazardzhik blev ett viktigt kulturellt centrum: en skola öppnades i 1847, en flickskola i 1848, ett allaktivitetshus i 1868, damernas unionen "Prosveta" 1870.

Under befrielsekriget i 1877-1878 , var staden brändes av retirerande turkiska trupper.Det befriades den 2 januari 1878 av General Joseph Vladimirovitj Gourko s pluton.Pazardzhik växte och spred sig till högra stranden av Maritsa floden, baracker och en lantbruksskola byggdes.

Från början 20th century på människor byggde fabriker, butiker och bostäder, och därmed den industriella delen av staden.Från 1959 till 1987 Pazardzhik var återigen ett administrativt centrum för regionen, och är återigen sedan 1999 administrativa uppdelningen av Bulgarien.

Under det första årtiondet efter befrielsen av Bulgarien , på 1880-talet befolkningen i Pazardzhik numrerade cirka 15.000 invånare.

Sedan dess har det börjat växa årtionde av decenniet, främst på grund av migranter från landsbygden och de omgivande mindre städer och nådde sin höjdpunkt under perioden 1985-1992 överstiger 80.000.

Efter denna tid har befolkningen börjat minska till följd av den dåliga ekonomiska situationen i de bulgariska provinserna under 1990-talet att blyhaltig till en ny migration i riktning mot landets huvudstad Sofia och utomlands.

Inga kommentarer: