Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 26 juni 2011

Utrotade arter dyker upp igen.

Mänskliga aktiviteter har kostat minst tusen arter livet under de senaste 500 åren. Nu har australiska biologer funnit att många arter, som ansetts som utrotade, har dykt upp igen. ­Forskarna kan nu kanske peka ut de utdöda djur som kan återkomma.

Många forskare anser att vi just nu lever mitt i den sjätte massutrotningen – en tid då djur och växter försvinner i så högt tempo att det kan jämföras med de fem tidigare tillfällen i jordens förhistoria då ett stort antal djurgrupper försvunnit. Denna gång beror det inte bara på naturliga förhållanden utan framför allt på människan.
Det finns flera olika beräkningar av hur många arter som har utrotats sedan år 1500, som är det år forskarna använder som utgångspunkt. Beräkningarna varierar inte minst för att den kunskap man har om de olika djur- och växtgrupperna är mycket olika, men generellt utgår man från att tusen arter eller fler har utrotats under de senaste 500 åren.
Nu har de båda australiska biologerna Diana Fischer och Simon Blomberg vid University of Queensland dock upptäckt att bilden kanske inte är riktigt så dyster som den kan verka. Genom att gå igenom data för 187 däggdjursarter, som har förklarats utdöda, upptäckte de att en tredjedel av arterna senare har återupptäckts. Är det ett generellt mönster, är det detsamma som att många av de djur som vi i dag räknar som utdöda kanske i själva verket inte alls är det.

Världens talrikaste fågel har jagats till utrotning
Utrotad eller utdöd är en mycket definitiv beteckning. Problemställningen är emellertid inte alls så enkel som man kanske skulle kunna tro, för när är en art egentligen utdöd?
Fram till mitten av 1990-talet var det vanligt att ett djur betecknades som utdött, om det inte hade setts på 50 år. I dag använder sig forskarna av en lite mer omfattande definition. Enligt den är ett djur utdött först om det inte har setts inom en rimlig tidsram som stämmer med artens livscykel och livsform, och om upprepade eftersökningar av djuret i dess kända eller förväntade habitat vid lämpliga tidpunkter inte har lett till iakttagelse av några som helst individer.
Det finns enkelt uttryckt tre huvudanledningar till att djur utrotas i dag. Deras biotoper kan förstöras – av mänskliga aktiviteter som avverkning av skog, förorening, störningar och ­bebyggelse eller av helt naturliga orsaker som klimatförändringar och naturkatastrofer. De kan jagas bort av människor, antingen som regelrätt jaktbyte eller för att de anses vara skadedjur som skall utrotas, och slutligen kan de drivas bort av konkurrenter. Det sker ofta när människor för in djur i ett område, där de inte naturligt hör hemma.

För vissa djur har en kombination av två eller flera faktorer varit anledningen till försvinnandet. Ett av de bäst kända exemplen på en art som utrotats på grund av en kombination av förstörda biotoper och en extremt överdriven jakt är den amerikanska vandringsduvan. På 1700-talet och i början av 1800-talet var de flesta vetenskapsmän överens om att vandringsduvan var den talrikaste fågel som någonsin har existerat. Fågeln jagades enormt intensivt, och i takt med befolkningstillväxten i Nordamerika avverkades de skogsområden där den föredrog att häcka dessutom i ett mycket högt tempo. Den sista vandringsduva som man med säkerhet känner till dog i Cincinnatis djurpark 1914.

Inga kommentarer: