Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 20 juni 2011

Vetlanda.

Vetlanda (tidigare Hvetlanda) är en tätort och centralort i Vetlanda kommun i Jönköpings län.

Vetlanda har anor som marknads- och tingsplats sedan 1000-talet. Enligt göticisten Petter Rudebeck hade staden en längre historia än så, fast under namnet Vitala.


Det moderna Vetlanda har sitt ursprung i ett antal större gårdar, vars namn lever kvar i det centrala Vetlanda.
Stadsrättigheterna firades med en stor fest på Stortorget årsskiftet 1919/1920. I mitten av 1960-talet började, liksom i många andra svenska småstäder, en "sanering" och man rev en del äldre hus. Bland hus av den äldre bebyggelsen som finns kvar kan nämnas Sollinska huset, som ligger vid järnvägsstationen, Svedbomska villan, Sparbankshuset och Gamla Stadshuset, alla mitt i staden.

En gång i tiden var Vetlanda järnvägsknutpunkt, med linjer österut via Gårdveda/Målilla till Oskarshamn, söderut via Åseda till Kalmar, åt väster och nordväst till Sävsjö respektive Nässjö och Södra stambanan.

Av Vetlandas järnvägslinjer återstår i dag bara ett godsspår österut till bruksorten Pauliström samt linjen till Nässjö. Bland annat genom den satsning som BK tåg gjorde på privat järnvägsdrift har detta spår till Vetlandas historia kunnat bibehållas.

År 1970 invigdes stadens nya stadshus och det väckte stor debatt i bygden. Stadshuset, som var mycket modernt och med en arkitektur som då uppfattades som främmande i denna lilla stad, kallades i folkmun för Babels torn. Arkitekten var dansk och hade troligtvis hämtat mycket av sin inspiration från det lite äldre Asker Rådhus utanför Oslo.

Sollinska huset (kvarteret Trasten 5) på Järnvägsgatan 9 uppfördes under åren 1902-1903 av den tidens störste industriman i Vetlanda, C.O. Nilsson. Huset byggdes av byggmästare Frans Gustaf Andersson efter ritningar av en tysk arkitekt. Byggnaden är uppförd i två våningar under plåttak, har två sidorisaliter och mellan dem en tvåvåningsveranda mot trädgårdssidan, samt burspråk och ett åttakantigt torn.

Forngården hembygdspark
Illharjen naturreservat

Upplagd av Bengt kl. måndag, juni 20, 2011

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)