Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 26 juni 2011

Kiruna.

Kiruna (lannankieli-dialekten av meänkieli: Kieruna, nordsamiska: Giron, finska: Kiiruna, tornedalsfinska: Kiruna) är en tätort och centralort i Kiruna kommun i nordligaste Sverige.


Tätorten ligger på fjället Haukivaara och är den största tätorten i landskapet Lappland med 18 148 invånare (2010-12-31) och en av två lappländska orter som haft stadsrättigheter.

Kiruna grundades år 1900, och Hjalmar Lundbohm räknas som dess grundare. Han var disponent vid gruvbolaget LKAB som påbörjade brytning av järnmalm i Kiirunavaara i slutet av 1890-talet.

Kiruna blev municipalsamhälle i Jukkasjärvi kommun år 1908 och fick sedan stadsrättigheter 1948 och blev därvid världens till ytan största stad. I samband med kommunreformen 1971 blev Kiruna centralort i den nybildade Kiruna kommun.

Kiruna fick sitt namn den 27 april 1900 i samband med att stadsplanen för samhället fastställdes. Tidigare hade orten kallats Luossavaara, efter berget Luossavárri (Laxöringsberget), men eftersom man ville ha ett namn som var lätt att skriva och uttala, var det namnet opassande. Istället använde man gruvberget Gironvárris namn och förfinskade samt förkortade det till "Kiruna", Gironvárri betyder Fjällripeberget på samiska.

Historia:

Huvudartikel: Kirunas historia
Malmfyndigheterna i Luossavaara och Kirunavaara har varit kända länge men eftersom området är mycket otillgängligt var det först när det blev möjligt att bygga en järnväg som någon brytning av större format kunde bli aktuell. Innan dess fraktades malmen med hjälp av renslädar. Det gjorde att man inte kunde frakta nog mycket för att gå med vinst och idén lades ned fram till det att det kom järnvägar. I slutet av 1800-talet gjordes en satsning på att börja en storskalig brytning. Malmbanan började byggas med stor frenesi och malmfyndigheterna hade på några år järnvägsförbindelse till både Atlanten via Ofotenbanan till hamnen i Narvik och Bottenviken via Luleå.
Samhället och gruvorna växte sedan snabbt tillsammans under ledning av disponent Hjalmar Lundbohm. De allra första bostäderna var små ruckel och kåtor men Lundbohm ville inte att det nya samhället skulle växa upp till en kåkstad. När Kiruna år 1908 blev municipalsamhälle skapades förutsättningar för framväxten av ett modernt samhälle med en strikt stadsplan (av Per Olof Hallman). År 1948 fullbordades detta genom tillkomsten av Kiruna stad. Kiruna hade tidigt elektricitet och trafik med elektriska spårvagnar. Spårvägstrafiken i tätorten, vilken bedrevs av LKAB, pågick under perioden 1907-1958 (underjordisk gruvspårväg fram till 1961).

Upplagd av Bengt kl. söndag, juni 26, 2011

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)