Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 14 oktober 2010

Saint Marys, New South Wales. (Australien)

St Marys är en förort i västra Sydney, I delstaten New South Wales Australien. St Marys ligger 45 kilometer väster om Sydney centrala affärsdistrikt, I kommunala området av Staden Penrith.

St Marys sitter mellan South Creek som utgör den västra gränsen och Linor Creek, Dess östra gräns.

Förorten St Marys var uppkallad efter församlingskyrkan St Mary Magdalene, som byggdes mellan 1837 och 1840. Den invigdes av biskop Broughton 1840 och är en av de äldsta kyrkorna i New South Wales som fortfarande har linjetrafik. St Marys är en av de få township i världen som faktiskt fått sitt namn efter en kyrka.

Platsen ansågs ha valts av mor Phillip Parker King. Fastigheten hade förvärvats från John Oxley år 1828 av kung, den ursprungliga tilldelningen ha skett 1823. Övrig mark bidrag i området ingår de som Anna Josepha King i 1807 (Dunheved), Samuel Marsden (Mamre), och Mary Putland (Frogmore).

Området kallades först South Creek eftersom Europeiska uppgörelse var ursprungligen centrerad längs stranden av ån. Marken bidrag blev som bedriver jordbruk på grund av den permanenta vattenförsörjningen. De rika alluviala jorden längs stranden av ån säkerställs en växande jordbruksbefolkningen och dess placering på vad som då kallades Great Western Road, senare omdöpt till Great Western Highway, innebar att det blev en bekväm anhalt.

Namnet St Marys användes först när St Marys Post Office öppnades den 1 oktober 1840. Den township ingick i ett bidrag till Maria Putland (senare gifte sig med Sir Maurice O'Connell), dotter av guvernör William Bligh. Närmare reglering av området blev möjligt när år 1842 en del av O'Connell Estate var uppdelat. St Marys har en lång och rik industri-och jordbruksprodukter historia, inklusive garverier och ammunition som tidigare drevs av Australian Defence Industries.

Kommun St Marys proklamerades den 3 mars 1890, och valet av rådets första hölls i maj 1890. Rådet var samman med kommun Penrith den 1 januari 1949. Den första borgmästare var William Garner, och den sista borgmästaren var JJ Blair (1948). Det finns en filial i Penrith kommunfullmäktige i Mamre Road tillsammans med ett bibliotek. St Marys & District Historical Society är öppen för allmänheten på måndagar, onsdagar och fredagar i Bygdegården komplex ligger på Mamre Road på den södra sidan av Great Western Highway.

Upplagd av Bengt kl. torsdag, oktober 14, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)