Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 20 juni 2009

Astronomiska fenomen.

Är dessa rymdprojektiler ett resultat av att föremål från rymden dras in mot jorden och förintas? En förintelse som sker då friktion mot det skyddande luftlagret blir så stor att föremålet brinner upp. Atmosfären kring jorden skyddar oss från att rymdprojektiler ska nå marken. Om vi saknade luftlagret skulle jorden vara en död planet. Jorden liknade då vår måne med en yta fylld av kratrar. Tittar vi på månen – med ett teleskop eller en kraftig kikare – så ser vi en mängd med kratrar från rymdstenar. Stenar som fallit ner utan att stoppas av en skyddande atmosfär. Luftlagrets skydd är inte hundraprocentigt. Då och då händer det att stora rymdstenar – på grund av sin massa – inte hinner brinna upp utan de slår ner på marken. Mycket sällan är dessa stenar så stora att de förorsakar skador. Man tror att jätteödlorna på detta sätt försvann för ca 64 miljoner år sedan. En jättesten från rymden skulle enligt denna teori ha kommit med våldsam hastighet och slagit ner på jorden. Likt genom en enorm vätebombsexplosion förmörkades solen av röken från bränderna. Livsbetingelserna förändrades på några få sekunder – växter och djur dog. Flera gånger har jorden träffats av sådana jättestenar. Siljansringen i Dalarna tror man är en 200 miljoner år gammal krater som skapats av ett nedslag. Jorden kommer med all sannolikhet i framtiden att få sig ordentliga törnar av dessa jättestenar. De största rymdstenarna kan ha en diameter på flera km och en hastighet av flera tiotals km/sekund.


I handlingarna från Försvarsstaben framgår att astronomer vid ett par tillfällen varit tillfrågade för att ge sina synpunkter på observationerna. Mycket tyder på att de endast fick tillgång till Försvarsstabens sammanställningar av vittnesuppgifterna. Dessa sammanställningar är naturligtvis mycket fåordiga i jämförelse med originalrapporterna. Just att astronomerna inte fick se originalrapporterna har naturligtvis påverkat deras möjlighet att göra en riktig bedömning. Det finns bland rapporterna en mängd skisser som vittnena gjorde direkt efter händelserna. Inget i astronomernas utlåtanden tyder på att de har fått se skisserna. När jag analyserar de nära tusen observationerna som inrapporterades under 1946 till Försvarsstaben, så är det ingen tvekan om att ett stort antal av dessa är beskrivningar av astronomiska fenomen. Fenomen som har sitt ursprung i att föremål passerar in i jordatmosfären och brinner upp. Vi förknippar fenomenen med ord som meteorer och bolider. Eldklot, som kan vara synliga även under dagen, och kan ge ett ljussken som bli så kraftigt att det uppfattas lysa starkare än solen. Genom årtusendena har människan alltid häpnat över och skrämts av eldfenomen som visat sig på himlen. Man kan med ett gemensamt namn kalla dessa himlafenomen för celesta. Ordet celest kommer från latinet och betyder till himlen hörande.

Inga kommentarer: