Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 19 juni 2009

Storbritannien. (United Kingdom)


Storbritannien eller Förenade kungariket (officiellt Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, engelska United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland, kortform United Kingdom eller Britain) är en konstitutionell monarki belägen på de Brittiska öarna i västra Europa. Landet är med drygt 60 miljoner invånare den tredje folkrikaste medlemmen i Europeiska unionen, efter Tyskland och Frankrike.

Staten består av fyra riksdelar (eller constituent countries), med delvis separata politiska och juridiska system: England, Skottland och Wales belägna på ön Storbritannien samt Nordirland.
Kungariket Storbritannien grundades genom unionsfördraget år 1707 (Treaty of Union 1707) mellan England och Skottland (Wales var en del av kungariket England). År 1801 skapades Förenade konungariket Storbritannien och Irland då Irland införlivades. Förenade kungadömet har haft sitt nuvarande officiella namn sedan 1927, som ett resultat av att Irland delades politiskt 1922 och den södra delen fick utökat självstyre.

Det fulla namnet eller kortformen "Förenade kungariket" är det som används i svenska utrikesdepartementets Utrikes namnbok, men i allmänt språkbruk är formen Storbritannien den vanligaste. I de flesta fall finns ingen risk för missförstånd, men i särskilda fall kan det vara nödvändigt att specificera om Storbritannien syftar på den självständiga staten, staten exklusive Nordirland eller ön Storbritannien. Att använda England som beteckning för hela staten är felaktigt.

Under Förenade konungariket lyder också ett antal mindre avhängiga territorier, många av dem tidigare kolonier, belägna både i Europa och i andra världsdelar (se Storbritanniens översjöiska territorier). De associerade kronbesittningarna Jersey, Guernsey och Isle of Man hör inte till Storbritannien, men är formellt underställda den brittiska regenten.
Storbritannien är medlem av Europeiska unionen sedan 1973 och av militäralliansen NATO sedan den grundades 1949.

Kelterna invaderade brittiska öarna på 600-talet f.Kr. Romerska erövringen av England 43 e.Kr, innebar att romersk kultur och vetenskap gjorde sitt intåg på ön, med byggandet av många städer och vägar. Anglosaxare var närvarande på Britanniens östkust på 300-talet, och övertog efter 570-talet stora delar av England (som är uppkallat efter anglerna). Ett dussintal småkungariken växte fram, snabbt reducerade till sju stycken. Av dessa blev med tiden Wessex dominerande, inte minst under kung Alfred den store av Wessex, och 886 brukar betraktas som tidpunkten för Englands enande. Under 800-talet började nordiska vikingar att härja längs de brittiska öarna.

Mellan 200-talet och 800-talets mitt gjorde gaelerna sina förflyttningar från Irland till skotska öarna och högländerna, och från denna tid hör man inte längre talas om pikterna, men väl om skotsk gaeliska, ett språk som aldrig varit dominerande i skotska lågländerna, utan bara i högländerna och på Hebriderna. Skottland enades år 843 av kungen Kenneth I av Skottland.

Genom slaget vid Hastings 1066 lyckades normanderna under Vilhelm Erövraren göra sig till herrar över England. Under medeltiden präglades landet av inre motsättningar mellan de normandiska erövrarna och den anglosaxiska befolkningen. En långvarig konflikt, hundraårskriget, mellan engelska och franska kungar om landområden i Frankrike, skapade oro i landet.
Irland erövrades av Henrik II av England 1171. Wales utgjorde under tidig medeltid ett stort antal kungariken och furstendömen. Det erövrades av Edvard I av England 1282, formellt 1284.

Under Elizabeth I (1558-1603) lades grunden till ekonomisk och politisk stabilitet. Vid Elizabeths I död, inleddes Storbritanniens storhetstid och det brittiska imperiets framväxt. Från Napoleonkrigen fram till första världskriget var Storbritannien det militärt, ekonomiskt, politiskt och vetenskapligt ledande landet i världen, som dominerade världspolitiken. Industrialismens genombrott, som i Storbritannien skedde på 1700-talet, bidrog till landets dominerande ställning.

Första världskriget, mellankrigstiden och andra världskriget lede till stora ekonomiska och materiella förluster och det brittiska imperiets fall blev allt mer definitivt, trots att Storbritannien gick segrande ur båda världskrigen. Efterkrigstiden kantades av svåra ekonomiska tider och upplösningen av kolonialväldet.

Upplagd av Bengt kl. fredag, juni 19, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)