Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 20 juni 2009

Östersunds historia.

Östersunds historia behandlar staden Östersunds historia. Östersund är i sig en ung stad som grundades först 1786, men detta skedde efter flera tidigare försök att anlägga en stad i Jämtland. Ända sedan 1500-talet då Sverige blev ett självständigt land har dess makthavare försökt utvidga inflytandet över Jämtland. Först politiskt, utan resultat, och därefter ekonomiskt. Städer anlades vid Norrlandskusten för att behärska den i Jämtland utbredda forbondehandeln. Härnösand anlades först år 1585 följt av Sundsvall år 1621. De små städerna hade emellertid föga framgångar med detta då förbindelsen mellan Tröndelagen och Jämtland hade alltför starka rötter ute i bygderna, samtidigt som motståndet mot statens försök att centralstyra handeln var stort. Planer om att anlägga en svensk stad eller köping i Jämtland fanns hos myndigheter redan efter att Sverige erhöll landskapet från Danmark-Norge år 1645. Drottning Kristina krävde att en skans skulle upprättas på Andersön strax efter övertagandet, för att tillsammans med Frösö skans säkra den svenska kontrollen över Jämtland. Hennes avsikt var att "Jämtarnas stad" skulle ligga inom denna skans. För att bygga skansen beordrades lokalbefolkningen till tvångsarbete år 1651 men efter protester och brist på kapital avslutades arbetet år 1654. Strax därefter, år 1655, skedde en kraftig revolt i Storsjöbygden och efter att Danmark-Norge återerövrade Jämtland temporärt år 1677, där de dansk-norska trupperna sågs som befriare, lades planerna om en stad i Jämtland på is.
81 år senare, år 1758, fick planerna om en stad i Jämtland nytt liv. Initiativet kom från en privatperson, men från myndigheternas håll såg man inte ett behov av att anlägga en stad i Jämtland. Förslaget gjorde dock att debatten om huruvida Jämtland skulle ha en stad eller inte tog fart på riktigt. Från de redan nämnda norrländska städerna restes krav om att en stad skulle anläggas i Jämtland för att förhindra de jämtska forböndernas lukrativa gränshandel över Kölen. Jämtarna negligerade ofta jordbruket för att ägna sig åt långväga handelsresor samt landsbygdshandel. Med en stad skulle det här kunna stoppas och staden skulle även kunna säkra varutillförseln till kusten som varit bristfällig under en längre tid. Ur militärstrategiskt perspektiv var även upprättandet av en befäst stad i Jämtland gynnsamt, när Sverige inte längre var någon stormakt. Östersund grundades år 1786 av kung Gustav III efter att Odensalaböndernas utmarker vid Östersundet införskaffades för ändamålet.
En av dessa bondgårdar ägdes av majoren Johan Ihre (1740-83) (son till språkforskaren Johan Ihre d.ä.). Major Ihre härstammade från släkten Hangvar från Gotland. Gården låg isolerad på sluttningen där staden Östersund nu ligger och tillhörde byn Odensala och Brunflo socken. Ihres gård låg där det nuvarande residenset ligger. I nuvarande Residensgränd flöt en bäck, vilken mynnade i Östersundet strax söder om nuvarande brofästet. På bäckens ena sida låg mangårdsbyggnaden och på andra sidan låg bryggstuga, kornlada, stall samt ladugård. Nedanför Ihres bondgård gick den gamla stolpbron över till Frösön.
Det enda som i övrigt fanns på området vid den tiden var huvudvägen och bron till Frösön, Jämtlands dåvarande centralort. Handeln i Jämtland gick inte att stoppa från Norrlandskusten, alla handelshinder, såsom gränskontroller, straff, handelsförbud och tull hade inte givit ett önskat resultat. Jämtarna var alltför sluga och vissa menar att det signaturmässiga jämtska uttrycket bällt du luur'n (förmådde du lura honom) kommer från jämtarnas försök att slippa betala tull för varor tillförskaffade i Norge. Samma utveckling skedde i övriga Norden, i nuvarande Finland grundades Tammerfors, Kuopio och Kaskö. Östersund är dock den enda stad i nuvarande Sverige som grundades på 1700-talet. Även Danmark-Norge hade en likartad utveckling och samma år som Östersund så grundades även Reykjavik på Island. Östersund erhöll 20 års skattefrihet och blev befriades från handelsreglementen och skråordningar. Det var lantmätaren, tillika astronomen och hembygdsforskaren, Johan Törnsten (1738-1796) som fick Gustav III:s uppdrag att anlägga staden Östersund. Törnsten, som var född i Nätra, bosatte sig i Brunflo när han fått uppdraget. Trots att han inte var populär bland stans borgare fick han en gata uppkallad efter sig, Törnstensgränd. Originalet av Törnstens stadsplanering finns även att återfinna, om något grovdetaljerad, i stenplattorna vid Rådhusets ingång.
Liksom för alla andra städer som grundades efter beslut i den kungliga huvudstaden gick utvecklingen oerhört trögt. Staten försökte förmå handelsmännen från Frösön att flytta till fastlandet. Men någon vilja till det fanns inte, Frösön hade utgjort Jämtlands hjärta i över 600 år och var en rik socken. Marken på Frösön var även bördig och långt mer lämpad för jordbruk än träskmarkerna på andra sidan Östersundet. Staden kom således att utvecklas mycket långsamt, under sina första 50 år ökade Östersunds befolkning med i snitt åtta personer per år. Staden blev residensstad i och med att Jämtlands län inrättades 1810 och en länsstyrelse kom till. Östersund förblev dock en bondby, knappt 400 invånare hade staden 1820. 1840-talet blev något bättre, Jemtlands Tidning bildades, den första kyrkan invigdes, landshövdingen fick ett stort residens, Frösö Trivialskola blev förlagd till staden och ett lasarett kom till. Staden blev därefter något större då skogshanteringen tog fart på 1850- och 1860-talet.

Inga kommentarer: