Karl XII:s vistelse i Bender i Osmanska riket varade ända till slutet av 1714 då slutligen Sveriges både yttre och inre bekymmersamma ställning förmådde honom att återvända. Den 11 november anlände han överraskande till Stralsund där han stannade ett år. Mot en kombinerad preussisk-dansk-sachsisk styrka förlorade Karl träffningen vid byn Stresow på ön Rügens sydkust i november 1715 vilket innebar förlusten av Rügen och i december 1715 föll Stralsund. Kvällen före stadens fall undkom kungen över havet till Skåne och tog sitt högkvarter i Lund. Med Wismars fall i april 1716 var alla Sveriges tyska besittningar förlorade.
Händelserna 1716-1718.
Fortsättningen av det stora nordiska kriget gällde härefter det egentliga Sverige. En rysk här överfördes till Själland för att deltaga i ett anfall på Skåne. Karl hade strax förut sökt att genom ett anfall mot Norge februari-juli 1716 på avgörande sätt försvaga Danmark men anfallet misslyckades på grund av norrmännens kraftiga motstånd samt bristen på försörjning av livsmedel till den svenska hären.
Angreppet från Själland skulle satts i gång under medverkan av en engelsk eskader men inställdes hösten 1716 på grund av tsarens misstro till sina allierade och även hans respekt för Karl XII:s krigföring. Härefter var sammanhållningen mellan Sveriges fiender slut. Den engelsk-hannoveranske kungens ängslan över att de ryska trupperna skulle stanna kvar i Tyskland gjorde honom till Peters fiende och en gruppering England-Danmark mot Ryssland-Preussen framträder. Ryssland förbinder sig närmare med Preussen genom traktaten i Havelberg 1716. August intar en mera obestämd ställning närmast lutande åt den ryska sidan.
Det är denna situation, som Goertz, Karls förnämste rådgivare i utrikespolitiken, söker utnyttja till att helt spränga alliansen, spela ut den ena gruppen mot den andra och därigenom genom underhandlingar skaffa Sverige en tillfredsställande fred. Goertz hade knutit förbindelser med tsaren och i maj 1718 började i den åländska skärgården underhandlingar som var avsedda att åstadkomma fred och möjligen till och med. förbund mellan Sverige och Ryssland. Dessa förhandlingar ur vilka tidvis framskymtade tanken på en sammanslutning Sverige-Ryssland-Preussen-Frankrike-Spanien följdes med största spänning i hela Europa. I augusti 1718 avvisade Karl ryska fredsförslag som föreföll alltför hårda, men det är möjligt att detta avvisande var avsett att vinna tid till dess det avsedda krigsföretaget, Norges erövring, fullbordats, varefter Danmark skulle varit förlamat och Sverige i ett annat och förmånligare läge. Goertz hade samtidigt hållit hemliga förhandlingar i gång med Georg I av England varigenom utvägar åt olika håll hölls öppna. Karl XII hade under tiden genom nyuppsättning eller utrustning av trupper organiserat en stor armé och inföll i Norge där försvaret var jämförelsevis svagt. Den började nya svenska offensiven avbröts tvärt genom hans död den 30 november 1718.Under de sista krigsåren härjade ryska flottan längs svenska ostkusten. 1719 hade de så kallade rysshärjningarna till mål att plundra och bränna i Stockholms skärgård för att tvinga svenskarna att återuppta fredsförhandlingarna. Under de två följande åren återkom ryssarna och fortsatte nu sina skövlingar längs norrlandskusten. Tidigt på året 1720 brändes åter Umeå som förstörts redan 1714 och på våren 1721 lades städerna Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall, Härnösand och Piteå i aska liksom för tredje gången Umeå och en mängd bruk längs kusten.
Frederna.
De makthavande i Sverige sökte efter kungens död endast att få fred och fullföljde inte med vederbörlig energi och skicklighet de uppslag som getts i Karls sista tid. Sedan Englands kung lyckats få över Preussen på sin sida slöts freden i Stockholm med Hannover 9 november 1719, då Bremen-Verden avträddes mot 1 miljon riksdaler, och freden i Stockholm med Preussen 20 januari 1720, då Pommern söder om Peene samt Usedom och Wollin avträddes mot 2 miljoner riksdaler.
Med England hade Sverige trätt i förbindelse för att av detta land, vars regering ur politisk och merkantil synpunkt hyste fruktan för tsarens makt, få hjälp mot Ryssland. England medlade fred med Danmark och vid freden i Frederiksborg 3 juli 1720 avstod Sverige från förbindelsen med Gottorp, som därefter definitivt miste sin del av Schleswig, avstod friheten från öresundstullen och betalade 600 000 riksdaler.
Förhoppningen att av England få effektiv hjälp mot Ryssland gick inte i uppfyllelse. De försök England gjorde att åstadkomma en stor europeisk sammanslutning mot Ryssland nådde inte till något resultat, särskilt då Preussen inte vågade gå för långt gentemot tsaren. De ryska härjningarna på Sveriges kust framtvingade slutligen fullständigt eftergivande på svensk sida, och i freden i Nystad 30 augusti 1721 måste Sverige avträda Livland, Estland, Ingermanland och Viborgs län, men erhöll 2 miljoner riksdaler.
Kriget hade åstadkommit stor utmattning inte bara i Sverige, utan i hög grad även i Ryssland, Danmark och Polen. Dess följder i stort var bland annat den svenska östersjömaktens fall och bildandet av en rysk maktställning vid Östersjön; den preussiska maktens stadgande genom besittningen av Stettin med Odermynningen, Polens ytterligare försvagande genom att Ryssland i stället för Sverige lyckats göra sig till dess protektor; avslutandet av den gamla striden mellan Sverige och Danmark om Öresunds och Kattegatts stränder och uppgörandet av den därmed sammanhängande gottorpsk-schleswigska frågan.
Angreppet från Själland skulle satts i gång under medverkan av en engelsk eskader men inställdes hösten 1716 på grund av tsarens misstro till sina allierade och även hans respekt för Karl XII:s krigföring. Härefter var sammanhållningen mellan Sveriges fiender slut. Den engelsk-hannoveranske kungens ängslan över att de ryska trupperna skulle stanna kvar i Tyskland gjorde honom till Peters fiende och en gruppering England-Danmark mot Ryssland-Preussen framträder. Ryssland förbinder sig närmare med Preussen genom traktaten i Havelberg 1716. August intar en mera obestämd ställning närmast lutande åt den ryska sidan.
Det är denna situation, som Goertz, Karls förnämste rådgivare i utrikespolitiken, söker utnyttja till att helt spränga alliansen, spela ut den ena gruppen mot den andra och därigenom genom underhandlingar skaffa Sverige en tillfredsställande fred. Goertz hade knutit förbindelser med tsaren och i maj 1718 började i den åländska skärgården underhandlingar som var avsedda att åstadkomma fred och möjligen till och med. förbund mellan Sverige och Ryssland. Dessa förhandlingar ur vilka tidvis framskymtade tanken på en sammanslutning Sverige-Ryssland-Preussen-Frankrike-Spanien följdes med största spänning i hela Europa. I augusti 1718 avvisade Karl ryska fredsförslag som föreföll alltför hårda, men det är möjligt att detta avvisande var avsett att vinna tid till dess det avsedda krigsföretaget, Norges erövring, fullbordats, varefter Danmark skulle varit förlamat och Sverige i ett annat och förmånligare läge. Goertz hade samtidigt hållit hemliga förhandlingar i gång med Georg I av England varigenom utvägar åt olika håll hölls öppna. Karl XII hade under tiden genom nyuppsättning eller utrustning av trupper organiserat en stor armé och inföll i Norge där försvaret var jämförelsevis svagt. Den började nya svenska offensiven avbröts tvärt genom hans död den 30 november 1718.Under de sista krigsåren härjade ryska flottan längs svenska ostkusten. 1719 hade de så kallade rysshärjningarna till mål att plundra och bränna i Stockholms skärgård för att tvinga svenskarna att återuppta fredsförhandlingarna. Under de två följande åren återkom ryssarna och fortsatte nu sina skövlingar längs norrlandskusten. Tidigt på året 1720 brändes åter Umeå som förstörts redan 1714 och på våren 1721 lades städerna Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall, Härnösand och Piteå i aska liksom för tredje gången Umeå och en mängd bruk längs kusten.
Frederna.
De makthavande i Sverige sökte efter kungens död endast att få fred och fullföljde inte med vederbörlig energi och skicklighet de uppslag som getts i Karls sista tid. Sedan Englands kung lyckats få över Preussen på sin sida slöts freden i Stockholm med Hannover 9 november 1719, då Bremen-Verden avträddes mot 1 miljon riksdaler, och freden i Stockholm med Preussen 20 januari 1720, då Pommern söder om Peene samt Usedom och Wollin avträddes mot 2 miljoner riksdaler.
Med England hade Sverige trätt i förbindelse för att av detta land, vars regering ur politisk och merkantil synpunkt hyste fruktan för tsarens makt, få hjälp mot Ryssland. England medlade fred med Danmark och vid freden i Frederiksborg 3 juli 1720 avstod Sverige från förbindelsen med Gottorp, som därefter definitivt miste sin del av Schleswig, avstod friheten från öresundstullen och betalade 600 000 riksdaler.
Förhoppningen att av England få effektiv hjälp mot Ryssland gick inte i uppfyllelse. De försök England gjorde att åstadkomma en stor europeisk sammanslutning mot Ryssland nådde inte till något resultat, särskilt då Preussen inte vågade gå för långt gentemot tsaren. De ryska härjningarna på Sveriges kust framtvingade slutligen fullständigt eftergivande på svensk sida, och i freden i Nystad 30 augusti 1721 måste Sverige avträda Livland, Estland, Ingermanland och Viborgs län, men erhöll 2 miljoner riksdaler.
Kriget hade åstadkommit stor utmattning inte bara i Sverige, utan i hög grad även i Ryssland, Danmark och Polen. Dess följder i stort var bland annat den svenska östersjömaktens fall och bildandet av en rysk maktställning vid Östersjön; den preussiska maktens stadgande genom besittningen av Stettin med Odermynningen, Polens ytterligare försvagande genom att Ryssland i stället för Sverige lyckats göra sig till dess protektor; avslutandet av den gamla striden mellan Sverige och Danmark om Öresunds och Kattegatts stränder och uppgörandet av den därmed sammanhängande gottorpsk-schleswigska frågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar