Få orter i vårt land har genomgått en sådan förändring som det lilla samhället Stenungsund, ca 5 mil norr om Göteborg utmed den bohuslänska kusten.
Stenungsunds historia skiljer sig på många sätt från vad som är vanligt på Västkusten.Visst fanns det fiskare här redan för flera tusen år sedan, men fisket blev aldrig en huvudnäring. Jägare och fiskare blev så småningom bofasta. Havet, skogarna och jorden födde sina nybyggare. Landskapet är fullt av gånggrifter, hällkistor, rösen och hällristningar, som påminner om livet här under gången tid.
Så kom de stora sillperioderna under 17- och 1800-talet. Havet kokade av sill och människorna gick man ur huse för att ta vara på rikedomarna. I land tog sillsalterier och trankokerier hand om fångsterna. Men säg den glädje som varar. Sillen försvann och jordbruket blev huvudnäring. Under långa dagsverken kämpade människorna för att få ihop till livets nödtorft. Samtidigt växte Stenungsund fram som en viktig handelsplats, tack vare det fina läget vid det smala sundet mellan fastlandet och Stenungsön. Förbindelserna utmed den bohuslänska kusten upprätthölls nämligen till långt in på 1900-talet i huvudsak via sjövägen.
Gammal badort Välbärgade stadsbor - mest göteborgare - hade redan på 1800-talet börjat bygga stora sommarvillor på Stenungsön. Där hade man möjlighet att få en egen brygga med badhus. I samband med att Bohusbanan öppnades för trafik 1907 kom Stenungsunds vackra läge och den tilltalande naturen att uppmärksammas ännu mer. Så småningom utvecklades ett rikt badortsliv enligt den tidens maner. Den genuina badortsepoken gick i graven under 1940-talet, men genom bättre kommunikationer och ökat välstånd fick fler stadsbor möjligheter att skaffa sig fritidshus. Stenungsund med sina natursköna omgivningar visade sig attrahera även dessa grupper av sommargäster och i området finns det nu tusentals sommarstugor. Stenungsunds samhälle kom allt mer att utvecklas till ett handelscentrum för både landsbygden runt omkring och den växande befolkningen. Stenungsunds betydelse som kommersiellt centrum kom ytterligare att framhävas i samband med att broarna, som sammanbinder öarna Tjörn och Orust med fastlandet, togs i bruk år 1960. För hela Tjörn och en stor del av Orust befolkning, och naturligtvis även för sommarbefolkningen, blev Stenungsund den naturliga centralorten. Det första steget mot en industriell utveckling togs år 1944 då Svenska Bandfabriken etablerade sig i Stenungsund. Betydligt mer revolutionerande förändringar skulle följa. Den stora utvecklingen började år 1954. Det året beslöt nämligen Statens Vattenfallsverk att placera ett stort ångkraftverk i Stenungsund. Projektet väckte eko över hela landet därför att det rörde sig om en sensationellt stor investering. Att Stenungsund kom att få anläggningen i konkurrens med ett tiotal andra kommuner var bland annat det utmärkta kommunikationsläget - både lands- och sjövägen. Kraftverket påbörjades 1956 och var klart 1969. Genom att en kraftleverantör nu fanns i Stenungsund, en stor hamn samt tillgång till lämplig obebyggd mark var förutsättningarna för lokalisering av ytterligare storindustrier mycket goda. Det dröjde heller inte länge förrän intressenterna anmälde sig. Mo- och Domsjö hyste planer på att förlägga en del av sin produktion av kemiska produkter till Stenungsund och under år 1958 köpte företaget mark. I november 1960 tecknade de två svenska industrierna Mo- och Domsjö AB och Stockholms Superfosfat Fabriker AB avtal med Svenska Esso AB om att i Stenungsund uppföra anläggningar för vidare bearbetning av etengas. En av basråvarorna som framställs vid krackning skulle produceras i Essos anläggning. I juli månad 1963 togs landets, och Nordens, första krackningsanläggning i drift, nämligen den i Stenungsund. Sverige hade därmed debuterat på den petrokemiska scenen. Sedan har de petrokemiska företagen successivt byggts ut och utvecklats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar