Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 24 juni 2009

Spökraketerna.

En av de första spökraketerna observerades den 25 maj 1946 av en målarmästare, när han var på en bilfärd mellan Rasbo och Uppsala. Aftonbladet hade några dagar senare denna notis om händelsen: Den myndighet som fram till andra halvan av 1946 ansvarade för övervakningen av svenskt luftrum var Försvarsstabens luftförvarsavdelning. I slutet av 1946 omorganiserades Försvarsstaben. Luftförsvarsavdelningen slogs samman med flygavdelningen och kallades Försvarsstabens flyg- och luftförsvarsavdelning. Myndighetens uppgift var att organisera och utveckla det svenska luftförsvaret. Kanske var den främsta uppgiften att bevaka luftrummet kring våra gränser. En bevakning som skulle skydda Sverige från att främmande makt kränkte vårt territorium. Under andra världskriget fick Sverige känna av många gränskränkningar, som framför allt skedde vid vår sydkust mot Tyskland. Efter kriget demobilariserades luftförsvaret, och var 1946 långt ifrån så effektivt som det hade varit fram till krigsslutet. När observationerna av spökraketerna började hade luftförsvaret en starkt reducerad bemanning, och kunde inte på ett effektivt sätt ta itu med spökraketernas kränkningar av luftrummet.

Den 28 maj ser flera personer något märkligt över Stora Mellösa. Händelsen uppmärksammas av Aftonbladet som några dagar senare har följande notis:


23 maj
Untran: 23.45; eldklot med svans; riktning NO; observerat av Stadsplanedirektören i Gävle. Gävle: 23.48; eldklot med svans; riktning SO.
24 maj
Västerås: 00.05; eldklot med eldsvans; storlek som en fullmåne; riktning SO; flyghöjd 100–200 m; vinande eller visslande ljud; ett plums hördes vid nedslaget, max 500 m från observatörerna. Karlskrona: 02.20; från norr mot söder; mycket låg flyghöjd; försvann över Hasslölandet. Landskrona: 02.20; riktning sydväst mot Köpenhamn; hastigheten ungefär 400 km/tim; flyghöjd 100 m horisontellt; eldkula med svans; vinglös; cigarrformad; gnistkvastar som varade i 10 sek.
25 maj
Huddinge: Under natten; underligt fenomen på himlen. Hässleholm: 02.10; cigarrformad; oregelbunden eldkvast; rök; flyghöjd 300 m; hastigheten ca 600 km/tim; observationen varade i ca 10 sek. Uppsala: 19.00; droppformad kula av metall; inga vingar.
26 maj
Helsingborg: 23.00; stor eldklot med mycket hög hastighet; liknade V1-bomb.
28 maj
Eskilstuna: 16.30; kropp av aluminium; nedslag. Stora Mellösa: Cigarrformad; storlek som flygplan; kurs mot norr; höjd 300–500 m.
31 maj
Katrineholm: 11.40; cigarrformad; storlek som flygplan; höjd 800–1 000 m.



Upplagd av Bengt kl. onsdag, juni 24, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)