Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 24 juni 2009

Stockholms historia.

Staden Stockholm anlades i början av 1200-talet på några öar mellan Mälaren och Östersjön. Öarna hade genom landhöjningen efter den senaste istiden fram mot 900-talet blivit tillräckligt stora för att kunna fungera för en sammanhängande stadsbebyggelse. Fornlämningar visar dock att Stockholmstrakten varit bebodd sedan stenåldern. De äldsta stenåldersfynden i området är från 6000 år f.Kr. och många spår efter mänsklig verksamhet finns även från järnåldern och bronsåldern. Det äldsta bevarade skriftliga dokumentet som nämner namnet Stockholm är Skyddsbrevet för Fogdö kloster 1252.
Genom Riksrådets privilegiebrev 1436 fick Stockholm stadsprivilegier och det anses vara den dag då Stockholm kom att fungera som Sveriges huvudstad. Det följande seklet blev dramatiskt, 1520 intogs Stockholms för första och sista gången av en främmande armé, när den danska kungen Kristian II marscherade in i staden, och utropades sig till kung över Sverige. Tre år senare tog historien en ny vändning när Gustav Vasa intog Stockholm och byggandet av den starka svenska centralstaten med makten koncentrerad till Stockholm inleddes.
Under 1600-talet fortsatte Stockholms betydelse att öka, och i och med den svenska stormaktstiden började en ny stad växa fram planerad och byggd för en stormakt. Den första organiserade stadsplaneringen tog fart och staden började att växa på dagens Norrmalm och Södermalm som reglerades av överståthållaren Clas Larsson Fleming. Det gamla Slottet Tre Kronor brann ned 1697, och Stockholms Slott byggdes på samma plats. Under början av 1700-talet bröts Sveriges stormaktsställning efter nederlagen på slagfälten. 1700-talet kom istället att bli borgarnas och upplysningens sekel. I mitten av 1700-talet hade befolkningen ökat till drygt 60 000 invånare och Stockholm var landets ledande industristad. Under Gustav III:s regenttid 1771-1792 upplevde staden ett kulturellt uppsving, bland annat grundades Konstakademien och Kungliga Operan.
Första hälften av 1800-talet innebar en stagnationsperiod för Stockholm, liksom för hela Sverige. Trångboddhet, fattigdom, svält, bristande hygieniska förhållanden och grasserande sjukdomar var stora problem. År 1850 hade Stockholm 93 000 invånare. Industrialiseringen kom igång förhållandevis sent i Sverige - först på 1860- och 1870-talen. Denna period kom dock att bli en av stadens mest expansiva perioder. Nya arbetstillfällen skapades, liksom nytt investeringsvilligt kapital. På 35 år kom befolkningen att öka till 216 000 invånare. En ny stadsplan togs fram under ledning av stadsplaneraren och politikern Albert Lindhagen. Mot slutet av 1800-talet växte staden snabbt ut på malmarna. Östermalm, Norrmalm, Vasastan och Södermalm bebyggdes med en regelbunden stenstad. De första järnvägen, gasverken, vattenverken och elektricitetsverken uppfördes.
Åren kring sekelskiftet var en hektiskt tid för det växande Stockholm som hyste den stora Stockholmsutställningen 1897 och de olympiska spelen 1912. Sverige och Stockholm blev förskonade från de två världskrig som förstörde stora delar av Europa under 1900-talet, men båda krigen medförde en starkt bromsade effekt i utvecklingen med långdragna lågkonjunkturer. När freden efter andra världskriget kom i maj 1945 började ett av stadens och landets största omdanings- och nybyggnadsprojekt, Norrmalmsregleringen, som skulle förvandla nedre Norrmalm till en ny stadsdel och till Stockholms nya city. Längs de nya tunnelbanelinjerna växte nya förorter upp långt utanför tullarna.

Inga kommentarer: